Det konkreta, autonoma, konstverket utan kontakter och inspiration från något utanför konsten i sig var en gång ett uppror. Det vara länge sedan och de, rätt få, konstnärer som i dag arbetar inom konkretismens ramar är stolta förvaltare av en tradition som i det svenska konstlivet har ungefär åtta decennier bakom sig. Sigtunakonstnären Lars Erik Falk är en av de trognaste, mest envisa utövarna och har varit verksam som konstnär nästan lika länge som konkretismen har funnits i Sverige – även om han inte hör till pionjärerna, (den första vågen var han för ung för att hinna med) så är hans verk definitivt något av en klassiker i genren.
Vi känner främst Lars Erik Falk från den 73 graders lutning – varken stående eller fallande – som så ofta återkommer i hans verk, och som Uppsalaborna till vardags kan betrakta på Börjeplan, där Falks karakteristiska skulptur oavbrutet bidrar till en spänning i stadsrummet med sin behagliga diagonal.
Lars Erik Falk är som få konstnärer trogen sitt eget uttryck, och i den lilla retrospektiven som just nu pågår på Galleri Strömbom hittar vi alla hans signaturer – det är lutningen, det är aluminiumprofilerna, de veckade, liksom flygande plåtkonstruktionerna och den enorma övertygelsen om att det räcker med några grundfärger för att skapa våldsamma spänningar. Allt finns där, men ändå skiljer sig denna utställning rätt radikalt från Falks senaste besök på samma galleri, vilket ger en antydan om den variation som ändå ryms inom konstnärens fasta ramar.
Utställningens äldsta verk, oljemålningen Byxelkrok från 1956, är en söt komposition där rött, grått, svart, vitt och grönt slingrar sig runt varandra på ett tidstypiskt och, i förhållande till den äldre konstnären, väldigt osjälvständigt sätt. Ett decennium senare har Falk hittat hem och presenterar den vecklade form som han så ofta återkommit till. Här har han hittat den diagonal som han sedan renodlar i närapå alla sina verk (även om en serigrafi från tidigt 90-tal visar att undantagen finns).
Som utställning betraktad är 7 decennier kanske inte optimal, det blir lite rörigt med många miniatyrer och så mycket tid på så liten yta. Rytmen, som är så viktig hos Falk, har inte riktigt rum att spela och ta betraktaren i besittning. Men som porträtt av en man och hans estetiska övertygelse fungerar den absolut.
Det finns något väldigt befriande över Lars Erik Falks nästan världsfrånvända envishet. I serien Modul relief, mycket enkla kompositioner uppbyggda av aluminiumprofiler i enkla färger bredvid varandra på en enfärgad yta, visar han hur lätt det fortfarande är att vara oinsmickrande och ändå formmässigt slagkraftig. Ett par tre färger, en diagonal, en övertygelse. Det är allt som behövs.