En konstmässa för mycket
Mindre än två månader efter konstmässan i Sollentuna är det så dags igen. På torsdagen öppnades Sthlm Art Fair i Älvsjö utanför Stockholm, där den "riktiga" konstmässan nu visas i sin 25:e upplaga, skriver Cristina Karlstam.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sthlm Art Fair har förvisso genom åren varit en högst varierad tillställning med perioder av övervägande kommersialism, varvat med årgångar där samtidskonsten plötsligt exponerats i flera intressanta tappningar.
Den här gången saknar man flera av de ledande gallerier som trots allt nog måste utgöra stommen i ett arrangemang av det här slaget. Flera av dessa gallerister medverkade i Sollentuna och har, förmodligen av ekonomiska skäl, nu valt att utebli. Det betyder ett besvärande glest utbud och därmed inte särskilt många riktiga höjdpunkter.
Anförtrodd Gävle Konstcentrums driftiga och i samtidskonsten väl orienterade Pia Kristoffersson borde ändå Sthlm Art Fair 2005 ha kunnat ge ett bättre helhetsintryck än vad som nu är fallet. Visst är det lovvärt att bjuda in alla de nordiska ländernas konsthögskolor att medverka med två utställare var. Och visst har därmed den satsning på Norden som arrangörerna talar om blivit synlig. Ramarna har definitivt vidgats; tidigare har det varit förbehållet de svenska skolorna att delta i mässan. Det är också bland de unga blivande konstnärerna från de nordiska länderna man finner de mest intressanta inslagen den här gången: Ingela Johansson, Umeå, video, Perttu Saksa, Helsingfors, fotografi, Sinikka Olsen, Oslo, installation, och Astrid Sylwan, Stockholm, måleri.
Men nordiskt och för den delen internationellt har det alltid varit i Sthlm Art Fair, låt vara med växlande framgång. Även denna gång är Finland starkt representerat med flera kvalitetsgallerier, men gallerister från de andra nordiska länderna och det övriga Europa är så få att man nog ändå måste beskriva årets mässa som huvudsakligen svensk.
Det betyder flera montrar med måleri, till exempel Maya Rygaard hos Uppsalagalleriet Ekeby Qvarn och Bia Ekman i Boråsgalleriet Bacchus. Modigast i år bland galleristerna är nog Gunnar Olsson, Stockholm, som i sin rätt spatiösa monter visar två (!) små betydelsemättade målningar av Yngve Rådberg. I det brus av röster som utmärker en konstmässa är detta lågmälda sätt att visa tilltro till konstens egen styrka mycket övertygande.
Thailändsk massage hos Moderna museet kan i sammanhanget kännas en aning udda. Rolig är Peter Geschwinds rörliga skulptur med plastpåshuvud och tafatta rörelser hos Färgfabriken, som passar på att störtskylta sin bok Stockholm at large. I ett hörn hittar man Carl Johan de Geers självrannsakande målning Det stora missförståndet, där den politiska och kulturella 60-talsutopin avslöjar sina brister. Och här och var finns en i dessa sammanhang lite udda institution som Svenska institutet, bland annat med en vacker filtskulptur av Upplandskonstnären Gunilla Paetau Sjöberg och strax intill en installation i tyg och halm av två mongoliska konstnärer. Kopplingen dem emellan består i att den svenska konstnären på plats i Mongoliet delat med sig av sina kunskaper om filt som konstnärligt material.
Till det sevärda i Älvsjö dessa dagar hör också Fredrik Landergrens serie målningar på temat 11 september, tidigare visad hos Sveriges Allmänna Konstförening i Stockholm. Och hos Göteborgsgalleristen Vedborg hittar man en separatutställning med Uppsalakonstnären Nito Vegas färgstarka måleri. Galleri Nordenhake svarar som vanligt för en kvalitetsmässigt högtstående samling verk, denna gång bland annat av Sirous Namazi (video), Esko Männikkö (fotografi) och Håkan Rehnberg (måleri). Och hos galleri Argo visas en hel svit målningar av Bror Hjorthstipendiaten Karin Wikström, ett alltid lika stimulerande återseende av en ung konstnär med originell och rik bildfantasi.
Rätt mycket sevärt, således, trots mina invändningar mot helheten. Men ingenting av det nämnda är särskilt nytt. För den riktigt spännande konstupplevelsen svarar inte helt oväntat den danske konstnären Jeppe Hein, specialinbjuden till mässan för att skapa ett nytt verk för just detta sammanhang. Och det är precis vad Jeppe Hein gjort, en svindlande spegellabyrint där själva mässstrukturen får sin gestaltning, samtidigt som ett rum för möte skapas. Inne i labyrinten med dess många in- och utgångar möter man ofrånkomligt den Andre i form av sig själv. En både angenäm och märkligt obehaglig upplevelse, visar det sig. Som form är installationen perfekt, som idé alldeles lysande.
Tanken är att detta med en inbjuden konstnär ska bli ett återkommande inslag i Sthlm Art Fair. En god idé — det gäller bara att mässan fortsättningsvis kan hålla en konstnärlig nivå som gör det meningsfullt för unga konstnärer att delta. Facit av de båda konstmässorna denna vår är tyvärr inte särskilt ljust. Den radikala lösningen borde vara självklar: slå ihop resurserna till ett konstevenemang av det här slaget. Då kan vi kanske åter få uppleva något som liknar den gamla konstmässans glansdagar.