En konstens framtidsman

Den holländske konstnären Erik van Lieshout har länge betraktats som något av den samtida nederländska konstens enfant terrible tack vare sitt skoningslösa betraktande av det holländska, och i förlängningen europeiska, samhällets avigsidor. Rasism, kolonialism och pornografi är hörnstenar i Erik van Lieshouts konst, som ofta består av en egensinnig multimedia där målningar, teckningar, video och utställningsrum samverkar och skapar en helhet som för betraktaren känns väldigt intim och nära, inte sällan närmare än man kunde önska.

Vandringsutställningen This can't go on (stay with me), som på Kunsthaus i Zürich har den lokala titeln Kunsthaus Hollywood, är Erik van Lieshouts första museala retrospektiva, och kan sägas vara ett bevis på hans definitiva genombrott, och en naturlig följd efter många framgångsrika biennaldeltaganden de senaste åren.
Kontroversiella figurer som högerpopulisten Pim Fortuyn och filmaren Theo van Gogh, bägge mördade av politiska antagonister i Holland, dyker ofta upp i van Lieshouts arbete. När han närmar sig den förra gör han det med en ambivalens som är typisk för hans sätt arbeta. Fortuyns åsikter sammanföll knappast med konstnärens, tvärtom, men ändå är rör han sig kring ämnet med en förutsättningslöshet som ibland nästan är skrämmande. Ett annat exempel på detta är filmen Roterdam-Rostock, där van Lieshout cyklar runt i Tyskland och talar med gamla människor som längtar tillbaka till sin ungdoms rikskansler och ungdomar som i desperation och arbetslöshet har gått så vilse att de vill ta vid där nazisterna slutade.

Erik van Lieshout gör alltid själv huvudrollen i sina filmer. Och han vägrar använda skygglappar, vare sig det gäller honom själv, de människor han träffar på eller de ämnen han avhandlar. Ofta rör han sig på gränsen mellan ont och gott, mörker och ljus eller vad man vill, men i slutändan vilar det ändå någonting humanistiskt över hans projekt. Inte minst för att de svåra ämnena hela tiden mixas med självdistans och humor, som när han åker till Ghana och får lektioner av en rapartist som anspelar på en amerikans tradition av gangstarap som är har väldigt lite med den ghanska kulturen att göra. Eleven, Erik van Lieshout själv, blir å andra sidan en schablon av en vilsen vit man som har åkt till Afrika för att samla poäng i multikulti och som envisas med att rappa på nederländska om sin malariamedicin. De kulturella mönster som blottas är inte så komplimerande för det mänskliga i stort, men helheten är ändå dråplig.

Konstnären porträtterar sig själv på ett manér som kunde vara hämtat från valfri dokusåpa, men i likhet med exempelvis dansken Peter Lands kända filmer, där konstnären naken och uppenbart berusad dansar/faller runt i sin lägenhet, ringar resultatet in häpnadsväckande mycket av den mänsklighet vi alla har gemensamt.
Vi är inte stillastående varelser, vi kastar oss från den ena punkten till den andra, vi möter människor som vi gillar, avskyr eller är neutrala inför, vi tycker saker och ibland, till och med ganska ofta, har vi fel.
Part 1 är titeln på utställningens senaste verk, där konstnären reser till Los Angeles för att lära sig skådespela. I ena stunden är han käckt nyfiken, för att i nästa ögonblick gå in i ett svart moln, hata allt, förbanna Amerika och längta hem.

Strategin att skenbart släppa kontrollen, söka konfrontation och tillåta sin egen subjektiva reaktion inför ämnet i hopp om att nå en utsaga som åtminstone liknar någonting objektivt är knappast ny. Men Erik van Lieshout verk känns ändå behagligt färska.
Runt alla filmer hänger teckningar och målningar, ofta snabba, skissartade, vildsinta och grova, som har tillkommit parallellt med filmarbetet. Utställningsrummet består också som helhet av grova ytor och pressningar som skärmar av det övriga museet. Det kunde bli övertydligt, men på Kunsthaus i Zürich fungerar den enkla inredningen faktiskt bra. Kanske beroende på att kontrasten mot museets fasta samling, en ganska väntad sober uppsättning av klassisk och modern konst, och en tillfällig satsning på Rodins skulpturer blir så tydlig.
Det smutsiga har hos Erik van Lieshout en väldigt renande effekt.

En konstens framtidsman

Erik van Lieshout närmar sig sina egna och samhällets dunkla sidor utan skygglappar, skriver Sebastian Johans.