En färd till världens begynnelse

Jan Håfström är som konstnär en resenär i sitt eget liv. Född i Stockholm 1937 har han hunnit med en lång seglats med strandhugg i en rad olika miljöer. Seglingsmetaforen är när det gäller Håfströms konstnärskap ovanligt adekvat; det visar inte minst den stora utställning Mörkrets hjärta som i dagarna öppnats på Liljevalchs konsthall i Stockholm och där Håfström med Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta som ledsagare företar en livsresa i estetiska, politiska, geografiska och existentiella landskap längs den flod som leder till livets slutstation, Dödens ö.

Håfströms resa började med ungdomsårens popinspirerade konst som så småningom blev den mogne mannens undersökningar i ett huvudsakligen abstrakt bildlandskap. Nu har Håftröm sedan några år tillbaka återvänt till sin egen början med det stora för varje utställning modifierade och förändrade verket Den eviga återkomsten, nu installerat i Liljevalchs salar tillsammans med en mängd arbeten varav de flesta tillkommit de senaste åren. Efter visningen i Stockholm skeppas Den eviga återkomsten till Venedig och biennalen, dit Håfström inbjudits av curatorn Daniel Birnbaum. Det blir Håfströms andra Venedigbiennal; 1990 var han Sveriges representant med en utställning i den nordiska paviljongen. Den här gången deltar han i den stora specialutställningen signerad curatorn Birnbaum.

Hos Liljevalchs är det konsthallschefen Mårten Castenfors som agerat curator för den iscensatta resan där Håfströms resesällskap är hans alter ego Mr Walker, alias Fantomen, den solglasögonprydde gäckande figur med sin karaktäristiska profil och sin rutmönstrade gröna rock som blivit Jan Håfströms huvudgestalt i utforskningen av livet och konsten. Mr Walker är också samtidigt en fadersfigur; till återkomstens verklighet hör också ett sökande bakåt till de egna rötterna.
En annan lika dominant parallell är alltså Joseph Conrads båda litterära gestalter Marlowe och Kurtz från den 1902 utgivna romanen Mörkrets hjärta, ett litterärt verk som påverkat och inspirerat inte bara Håfström alltsedan sin tillkomst. I Mörkrets hjärta är den afrikanska kontinenten resans geografiska mål, men berättelsen är lika mycket en skildring av förflyttningen i ett inre landskap där ondska och godhet är lika starka fenomen.

I Liljevalchs salar har denna Håfströms/Walkers/ Conrads färd iscensatts med en dramatisk scenografi där projektionen av den mystiske Mr Walker dyker upp på oväntade ställen på väggar, golv och tak. Mängden av målningar har fått en effektfull hängning i olika stationer och en ljussättning som ytterligare förstärker det dramatiska skeende som skildras i Håfströms verk.
Afrika är hos Håfström mest en kuliss, här som flyttbara skärmar med klichéer som palmer och hyddor. Och Mr Walkers sista uppdrag är som hos Conrads gestalter just denna så kallade mörka kontinent. Att det alltså lika mycket rör sig om en inre resa blir uppenbart. Till sist når resenären den Dödens ö som en gång gestaltats i Alfred Böcklins målning från 1880; här återuppstår denna yttersta station på livsresan i tredimensionell form i Håfströms installation med samma namn. Åter är det kulissen och klichén som får utgöra den bärande metaforen i konstnärens formvärld. Man anar intrycken från barndomens upplevelser av söndagsskolans sandlåda, där de bibliska berättelserna åskådliggjordes för barnen med hjälp av flyttbara pappfigurer. Konstnären har själv påpekat hur hans intresse för berättelsens/utställningens form påverkats av dessa tidiga upplevelser. I utställningen visas dessutom en stor mängd av de barnteckningar som 11-årige Jan gjorde och som genom hans omtänksamma mammas försorg sparats.

En katalog på närmare 2300 sidor med ett rikt bildmaterial (inklusive barnteckningarna) och texter av bland andra poeten Marie Lundquist och skribenten Magnus Bons förlänger den Håfströmska resan till Mörkrets hjärta. Dödens bok kallar konstnären själv denna dokumentation i bokform av hans tveklöst komplexa konstnärskap, och dödskallemotivet går igen i flera variationer i utställningen
Till sist står också den evige Mr Walker inför den sista stationen i målningen Dödens ö. På något sätt känns den bilden som en sammanfattning av hela den långa resan. Med Joseph Conrads formulering får resan till sist sin bestämmelse:
"Färden uppför den stora floden var som att vända tillbaka till världens begynnelse."
Med Jan Håfströms ord: Den eviga återkomsten.

En färd till världens begynnelse

För Liljevalchs konsthall är det en triumf att kunna visa en stor Jan Håfström-utställning några veckor innan hans medverkan i Venedigbiennalen, skriver Cristina Karlstam.