En ändamålsenlig fasad

Redan på håll lever Kalmars nya konstmuseum, som öppnade i maj, upp till förväntningarna. Jag ställer mig på ruinen av stadens gamla ringmur i Kalmars hamn och tittar mot det kända slottet och stadsparken. Arkitektbyrån Tham & Videgård Hanssons mattsvarta fasad skymtar bland träden. Byggnaden sjunker in i skuggorna, men kliver också fram som ett slags förtydligat mellanrum. Det lovar gott för ett konstmuseum.

Kalmar konstmuseum består av en stabil, fyra våningar hög, betongkonstruktion som på ytan är täckt av svartlaserad plywood som ligger på fasaden i ett rutmönster som påminner om fjäll eller något annat organiskt växande. Huset sänder en direkt och tydlig signal om att det vill vara en plattform för konst med fokus på det samtida. Mer levande estrad än konserverande monter, alltså. Och då sitter byggnaden ändå konfliktlöst ihop med 30-talsrestaurangen Byttan, ritad av Sven Ivar Lind.

Inuti den svarta kuben dominerar de råa betongytorna och besökarens bas blir ett ljust och grovt uppåtsträvande trapphus. På bottenvåningen finns en ateljé för skapande verksamhet och på de övre tre utställningsytor, bibliotek och kontor. Entréplanet och det första våningsplanet har generösa fönster som bjuder på direktkontakt med parken och Kalmarsund utanför. Rummen är inte särskilt stora, faktiskt mindre än man kunde föreställa sig, vilket paradoxalt nog talar till byggnadens fördel. Kalmar vill skapa en plattform för samtidskonst, och man gör det utan att gapa efter mer än man kan hantera. Storleken på det nya museet och dess ytor har en väl avvägd storlek som känns intellektuellt motiverad och genomtänkt. En byggnad måste veta vad den gör.
Under sommaren har Kalmar konstmuseum visat fyra utställningar som möjligen kan uppfattas som en poetik om museets nya inriktning. Det verkar lovande, även om man förstås kan ana att den nya byggnadens invigningsår kan ha fått den lokala kulturförvaltningen att lätta på plånboken lite extra, vilket kan göra att nivån blir svår att hålla på ordinarie budget.
I parken utanför visas en serie skulpturer, Teleport, av den unga svenska konstnären Daniel Segerberg. Ett bra val. Segerberg har byggt en rad stoder av restavfall från byggbranschen, främst gamla spånplattor staplade på varandra i små torn, och objektens på en gång spröda och formmässigt beständiga karaktär kommunicerar fint med den nya museibyggnaden.

På det första utställningsplanet visas installationen Smoke (Liberté toujours) av den tjeckiska konstnären Swetlana Heger, som på ett underbart sätt lyckas förena en antipati mot samtidens maniska icke-rökningshets med en tribut till det gångna seklets aktiva kvinnorörelse.
På våningen ovanför visas den israeliska konstnären Guy Ben-Ners uppmärksammade film Stealing beauty, en tragikomisk liten berättelse om kommersialism som olovligen är inspelad på olika Ikea-varuhus. Högst upp presenterar Kalmar konstmuseum den egenproducerade utställningen Retro - ett svenskt romantiskt perspektiv, som visar verk ur den egna samlingen tillsammans med en rad inlånade skapelser från Nationalmuseum och Moderna Museet. Dick Bengtsson, Richard Berg, Dan Wolgers, Vera Nilsson, Siri Derkert och Ivan Aguéli hör till deltagarna i en helhet som tolkar det romantiska mycket brett. Det sublima går att hitta i nästan all konst från de senaste 200 åren. Utställningen är knappast superspännande, men visar att museet, sin nya fräcka form till trots, inte tänker tappa kontakten med konsthistorien.

Återspegling och samtid, kulturmiljö och nya ytor. Kalmar har blivit en mer spännande stad. När får Uppsala konstmuseum ett ändamålsenligt hus?

En ändamålsenlig fasad

KONST. Arkitekterna Tham & Videgård Hanssons svarta box har gett Kalmar konstmuseum en plattform som känns enkel, ambitiös och ändamålsenlig, konstaterar Sebastian Johans.