Elva unga rumsterar om

Bonniers konsthall har den högst lovvärda ambitionen att fungera som en arena för den samtida konsten, den svenska såväl som den internationella. Nyligen avslutades en alldeles lysande presentation av Gunilla Klingbergs konstnärskap. (Den förföriskt vackra utställningskatalogen har just publicerats). Förra året arrangerade konsthallen som första institution i Sverige en stor utställning om dagens internationellt alltmer uppmärksammade unga kinesiska konst. Innan dess hade man bjudit in den tyske konstnären Michael Beutler att som Artist in Residence under några månader skapa en utställning direkt för konsthallen. Många fler exempel på sådana nedslag i den allra hetaste samtidskonsten kunde nämnas.

Men Bonniers konsthall under Sara Arrhenius ledning har ännu högre ambitioner. Sedan starten har man dessutom årligen tagit på sig uppgiften att ta pulsen på den riktigt unga, ännu inte etablerade svenska konsten. Det är ett riskfyllt företag med flera fallgropar. Ingenting är väl så svårt som att verkligen se sin allra närmaste nutid och kunna karaktärisera och kanske även värdera den. Utan avståndets nödvändiga distans är det lätt att bli bländad eller missa det som senare skulle visa sig var det riktigt intressanta.
De ansvariga för de tre hittills arrangerade utställningarna enligt detta koncept är naturligtvis medvetna om svårigheterna. När det gäller årets utställning har curatorn Camilla Larsson till och med smusslat in en liten brasklapp i presentationen där hon medger svårigheterna under processens gång att få ordning på vad hon sett och upplevt av de unga konstnärernas hand. Det var först när hon tyckte sig kunna härleda uttrycken tillbaka till 80-talet som bitarna föll på plats och hon tyckte sig kunna sammanfatta och sammanställa den utställning som i dagarna haft sin vernissage. En utställning som fått den smått geniala titeln Rumstering.

Elva unga konstnärer valdes ut att under detta konceptuella paraply visa sina verk. Och visst har titeln sin täckning. De medverkande konstnärerna arbetar alla mer eller mindre explicit och med skilda uttrycksmedel med frågor som har med rum och rumslighet, plats, närvaro och dimensioner att göra. Det privata navelskåderiet är obefintligt, liksom de inåtvända grubblerierna kring kön, identitet och konstnärsroll. Här handlar det om estetiska, arkitektoniska och rumsliga undersökningar. Även de dagsaktuella samhällsfrågorna tycks ganska avlägsna; här sysslas det mer med konstens egna rum än med den omgivande sociala eller politiska verkligheten.

En jordhög kan krönas med tredimensionellt måleri som hos Kerstin Persson. Goethes drama Faust får tjäna som intellektuellt och ideologiskt avstamp för ett komplext rumsbygge som kan läsas som ett labyrintiskt sökande efter livsmening och sanning. Ebba Bohlin heter konstnären som delar Faustgestaltens frågor.
Anna Wignell har använt den allra senaste digitala tekniken för sitt lika subtila som estetiskt vackra verk Sorting, där rummet och dess besökare är det "material" som via tekniken översätts i ett flimrande ljusmåleri.
Själva materialet är för övrigt för flera av konstnärerna ett centralt tema, liksom ambitionen att iden relationella estetikens namn involvera besökaren i verket. Christin Wahlström har låtit arbetet med linet leda den kreativa processen fram till en fristående tredimensionell skulpturvägg som liksom de övriga verken i utställningen med självklarhet intar sin plats i och därmed förvandlar rummet. Också detta ser jag som typiska drag i de elva konstnärernas arbeten - viljan att problematisera "den vita kuben" och med sina verk ingripa i dess såväl fysiska som mentala hegemoni. Fredrik Auster och Viggo Mörck arbetar framgångsrikt med frågeställningar om rum, relationer och transparens i sitt verk When time falls off the walls. Visst kan man härleda sådana frågeställningar till 80-talet, men det är samtidigt alltid vanskligt att låsa fast och etikettera tendenser till speciella årtionden årtionden.

Rumstering är tveklöst en intressant utställning med flera högst sevärda verk, och de unga konstnärernas namn säkert värda att lägga på minnet, Camilla Larsson argumenterar med övertygelse för sin läsning verken, och konsthallen följer upp och förstärker 80-talstemat under några kvällsprogram under utställningsperioden. Ändå går det inte att komma ifrån känslan av att detta är en i ovanligt hög grad curatorsstyrd utställning. Rumstering är kanske rentav mer Camilla Larssons än de elva konstnärernas utställning. Inte utan skäl ser jag fram emot att få möta de här elva konstnärerna på egen hand, utan en curators inblandning i framtiden.

Elva unga rumsterar om

Årets utställning med ung samtidskonst i Bonniers konsthall har den kongeniala titeln Rumstering, skriver Cristina Karlstam.