Eklund i Duchamps fotspår

Få konstnärer förhåller sig så öppet till sina förebilder som Sten Eklund gör till Marcel Duchamp. I Uppsala konstmuseums sommarutställning sammanfattas Sten Eklunds karriär i ett antal etsningar, teckningar och glasmålningar, samt ett par skulpturer och någon akvarell, och i stort sett samtliga verk kan relateras till den store förebilden.

Först lite tvekande, utställningens äldsta bilder, från 60-talets mitt, visar bilar och detaljer av motorer. Här är Duchamp inte lika tydlig som i verken från decenniets slut och senare. Men hans finns ändå där, kanske främst genom Eklunds sätt att bettrakta. Duchamps sneda leende, 1900-talskonstens mystiska Mona Lisa-smil, karaktäriserat av en ogenomtränglig och gravallvarlig tro på konsten i kombination med en insikt om att allvar och humor måste gå hand i hand, har alltid funnits hos Sten Eklund. För betraktaren är det bara att tacka och ta emot.

Det är en väsentlig skillnad mellan att vara en epigon och en efterföljare, Eklund är det senare. Att han befinner sig så nära idolen beror mest på att det inte finns någon riktigt bra anledning att söka sig långt bort från det man har som utgångspunkt om utgångspunkten bara är tillräckligt bra. Och det är Duchamp.

I ett antal glasmålningar producerade något senare än bil-bilderna har förhållandet etablerats. Eklund har tagit steget in i Duchamps bildvärld och utforskar svävande maskiner och andra fantasier som i sina folktomma miljöer känns verkligare än livet självt. Det är svårt, för mig personligen på gränsen till omöjligt, att värja sig från en bildvärld som aspirerar på att vara ett index till Duchamps stora glas, som för övrigt också finns med i utställningen som en direkt hänvisning genom det fristående objektet D' ramar.

Utställningens givna mittpunkt består av projektet Kullahusets hemlighet, "bld-romanen" som Sten Eklund arbetade med under stora delar av 70-talet. Kullahusets hemlighet berättar om den unge vetenskapsmannen JMG Paléen som 1849 begav sig norrut på en bildningsvandring och som av en slump råkade finna en märklig värld, både lik och olik vår egen. I 52 handkolorerade etsningar får betraktaren följa den nitiska forskarens dokumentation av sitt fynd. Topografiska kartor, växtlighet, mystiska maskiner och byggnader hör till det vi får se. Allt ansatt och välskött, men ändå röjs inga spår av samhällets invånare. Vi kan identifiera mycket av det vi ser på bilderna, vi inser att saker är av vikt och att det måste finnas en bakomliggande drivkraft, men vi kan ändå inte förstå. Vi får nöja oss med nyfikenheten. För berättelsens vetenskapsman blev mötet med Kullahuset fatalt, och när han senare försökte återvända hittade han inte ens dit. Expeditionens stora fynd blev ett misslyckande. Men för Sten Eklund och betraktaren har Kullahuset behållit sitt värde. Vi behöver ingen verifiering. Vi vet att livet mest är en mytologi som både nyckfullt och regelmässigt leker med några få variabler, bland annat närvaro och frånvaro, på ett sätt som vi kan känna men aldrig riktigt veta. Förebilden hade varit stolt.

Sten Eklund förtjänar en bra mycket större publik än den han redan har, och det en mycket bra satsning från Uppsala konstmuseums sida att visa hans arbete i helfigur.

Eklund i Duchamps fotspår

Uppsalakonstnären Sten Eklund är ständigt ledsagad av Marcel Duchamp, och i mötet med Eklund bildvärld är det är bara att konstatera att förebilden hade varit stolt, skriver Sebastian Johans.