Kazimir Malevitj målning ”Svart kvadrat” är något av en nollpunkt i konsthistorien. Den ukrainsk-ryska målarens svarta fyrkant hör till det fåtal verk som det inte är möjligt att bara gå förbi. Att fira det sekel som gått sedan Malevitj för första gången visade sin suprematistiska klassiker med en utställning som lyfter fram monokromens betydelse känns som en självklar tanke.
Artipelags stjärnbeströdda satsning ”Den monokroma symfonin – enfärgade konstellationer av konst, design, mode och musik”, hyllar dessutom Malevitj ambition att hitta en helhetsupplevelse genom att foga samman formgivning, musik, mode och konst i en samlad presentation. Och på det stora hela lyckas man förhållandevis bra – det är ju ingen nyhet att en enfärgad utgångspunkt är ett fungerande sätt att bygga en utställning. Effekten av att stiga in i ett rum där en färg dominerar är inte särskilt komplicerad men mycket påtaglig.
Utställningens första stora rum är svart och slående. I rummets mitt står en samling dramatiska helsvarta klänningar av den japanska klädskaparen Yohji Yamamoto, och runt de starka siluetterna svävar en dov sakral klang. En serie mycket fysiska verk av Håkan Bengtsson, en stor väggfäst heltäckningsmatta där svarta figurer rör sig mot en svart bakgrund av David Svensson och en gigantisk färgkarta av Riiko Sakkinen hör till rummets mer intressanta inslag. Sakkinens humoristiska färgutforskande, en mängd associationer på färgen svart, såsom kaviar, döden, Darth Vader, Black Metall, svarta hål och svarta får, bryter dessutom allvaret och säger någonting om den lite paradoxala uppsluppenhet som monokromen alltid bär.
Cajsa von Zeipels enorma kvinnofigur ”Morra” gör något liknande i nästa vita rum, och lutar sig helvit, anorektisk och klädd i underkläder mot en av rummets pelare i ett påpekande om kroppsideal och strukturella förväntningar som bär en dubbelhet genom att också lyfte fram en karaktär som sällan tillåts ta självständig plats och ge den en suverän, rumslig makt. På väggen bakom jätten några samtidsklassiska byråer av formgivarna Jonas Bohlin och Thomas Sandell, och lite längre bort ytterligare några enfärgade klänningar av Yamamoto tillsammans med en grupp bulliga lerskulpturer av Jennifer Forsberg. Varje sal är ljudsatt i ett samarbete med Spotify och företaget Soundtrack Your Brand, som skräddarsyr ljudupplevelser, och just den vita färgen har fått en lyckad gestaltning av ett atmosfäriskt ”white noise”, som liksom lägger sig över både verk och betraktare som en både skön och vagt oroande filt.
Så fortsätter promenaden. Rött, blått, gult och grönt. I alla salar en samverkan mellan genrer. Kläder, skulptur, fotografi, måleri, formgivning och ljud blir en eklektisk helhet. Tyvärr är det ibland svårt att avgöra om designen som kvalat in är ett kommersiellt samarbete, som det Schweiziska företaget Genevas elektronik, vilket jag som betraktare i så fall vill få tydligt redovisat. Den monokroma symfonin ljuder kanske inte så högt som man kunde ha förväntat sig, men en vandring från färg till färg blir behagligt meditativ och förmedlar något väsentligt om den styrka som en dominerande nyans kan bära.