Duchamp och de andra

Utgångspunkten är svårslagen: Tre fantastiska vänner som verkade i den fantastiska tid då modernismen uppstod. Det fanns en hel värld att välta, och de tre vännerna gjorde sitt bästa för att agera bräckjärn och frågorna de ställde för 80 år sedan är fortfarande aktuella.
Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia levde och verkade i relation till varandra, inte nödvändigtvis som samarbetspartners eller direkta influensgivare, men de fanns i varandras liv. Och det är där Tate Moderns utställning, curerad av Jennifer Mundy och Nicholas Cullinan, tar avstamp.
Duchamp, Man Ray, Picabia följer de tre kamraterna från det tidiga 1910-talet och fram Man Rays död 1976, åtta år efter Duchamps och hela 23 år efter Picabias.

Det är på många sätt en vacker historia, och det visas en stor mängd riktigt betydelsefull konst, varav flera verk tillhör mina personliga favoriter. Men det är också en utställning som inte bjuder på särskilt många överraskningar.
Självfallet förtydligas några paralleller och direkta hänvisningar från den ena konstnären till den andra och det är rätt intressant att se de intertextuella spåren rakt och enkelt presenterade, men mest går betraktaren omkring och nickar självbekräftande. Just ja, javisst var det så, precis, precis.
Det går inte att ignorera känslan av att utställningen ställer sig till den ständigt växande samling av stjärnutställningar som hellre publikfriar än problematiserar.

Utan att sitta på facit anar jag till exempel att vårens stora utställning med Cézanne och Giacometti på danska Louisiana är en sådan. Här kan det också infogas en liten eloge till Moderna Museet i Stockholm som faktiskt lyckades hitta, och ta hem, en Andy Warhol-utställning som inte bara är tröttsam show utan åtminstone bjuder på en del motstånd i sitt väldiga och mycket tidskrävande utbud av film.

Men det är klart. Det blir inte vilket stjärnregn som helst när Duchamp är inblandad. Och det går inte heller att sluta förvånas över hur fantastiskt mycket som uträttades i det västerländska konstlivet från och med första världskriget och fram till omkring 1930. Utställningen lotsar tryggt betraktaren genom en serie tematiska rum: Tidiga verk, rörelser i konsten, maskiner, performance, ready-mades, det immateriella, det erotiska, film och så vidare.

Det finns också ett givet egenvärde i att se Duchamps centrala verk uppradade efter varandra: Nude descending a staircase, uppgörelsen med kubismen, Fountain, pissoaren som visade att allt kan vara konst, Det stora glaset, som visade att komplikationsgraden är konstnärens val trots att allt kan vara konst, och slutligen Etan donnés, som visas i virtuell men fungerande form, det sista mastodontverket som med sin makabra kroppsåtergivning, fjärran den immateriella idén, ställde allt på huvudet och fortfarande gäckar Duchamps följeslagare.
Det är vidare ganska underhållande att se hur Duchamps intresse för glas och transparens inspirerade de båda andra till att söka nya medier och motiv. Man Rays "rayografier", där han ställde objekt direkt på filmen innan han exponerade den för ljus, blir i mitt tycke dessutom mer intressanta i relation till Duchamps sökande efter nya dimensioner. Här och var är det också Duchamp själv som blir influerad.

Men ingenstans blir jag särskilt överraskad. Jag visste att Duchamp är 1900-talskonstens överlägsna mästare för att han är så svårt att säkert placera och genom att i allt sitt grabbiga intresse för den kvinnliga kroppen ändå personifiera idén om queera läckage. Jag visste att Man Ray är en habil konstnär som bemästrade och utvecklade fotografiet och populariserade dadaismens förkärlek för att se vansinnet i vardagen och jag visste också att Picabia i sällskapet skulle framstå som en, låt vara hyfsat intressant och levnadsglad, målare med en väldigt imponerande adressbok.

Det som fängslar mest är egentligen det som utställningen inte riktigt förmår fånga, nämligen att de tre vännerna levde och umgicks i en tid då det verkligen gick att spränga begrepp och söka nya världar. Det blir nästan ett lite tragiskt uppradande av kända konstverk och privata brev och fotografier. Det blir för mycket trivia, ungefär som i alla ändlösa artiklar om Bob Dylan i engelskspråkiga musiktidningar. Helheten känns konserverande som om den enbart tittade i backspegeln. Detta var Duchamp och hans kompisar. Se så mycket de gjorde och hur kul de hade. Men när det handlar om Duchamp finns det inget preteritum. Duchamp är inte var, Duchamp är.

Duchamp och de andra

Tre giganter i en laxask är vårens melodi på Tate Modern i London. Sebastian Johans blir motvilligt besviken.