Drottning Margrethes landskapsbilder

Utställningen Landskapets själ på Prins Eugens Waldemars-udde fyller andra våningen i huvudbyggnaden. Drottning Margrethe visar sina verk tillsammans med ett urval av Prins Eugens landskapsmålningar. Det är ett arrangemang som ger upphov till tankar om likheter och skillnader mellan drottningens och prinsens målningar. Olikheter i färg och utsiktsval är väl mest påfallande. Om man söker finna "landskapets själ" är det naturligtvis konstnärernas själsliv som präglar val av panorama, av färg, av stämning. Uppenbart är att drottningens måleri är monumentalt, enhetligt och dominerande. Ingen konstintresserad kan stå sval och likgiltig inför hennes måleri.Monumentalt och enhetligtMan möter en stark originalitet i hennes bilder, en kraftfull monumentalitet och en enhetlighet i ett par serier av bilder. Skildringarna av fjällvärlden dröjer man helst vid just därför att de är så oväntade i gestaltningen. Konstnärer som Willumsen, Sohlberg och Osslund, olika som de är i sina fjällskildringar, väljer en blickpunkt som ligger lågt och sedan tornar fjällen upp sig i mäktiga silhuetter. Drottningen väljer däremot en hög blickpunkt. Hon ser ner mot gröna fuktiga våtmarker, och där ligger en liten sjö eller tjärn som ett öga eller som en droppe. Sedan löper sluttningarna upp mot en blå himmel.De stora bildformaten får liv genom en omsorgsfull färgansättning fläckvis med fördrivningar över de stora ytorna. Lägger man näsan nästan intill duken kan man se en koloristisk egendomlighet. Färgen är lagd så att dukens gräng, ytstruktur, skymtar glimtvis, och på så sätt bli den färgade ytan skimrande av små frostliknande eller dagglänsande kristaller. Rent hantverksmässigt är detta en imponerande nyskapelse. Jag känner inte till någon som lägger på färgen på det sättet. Därmed får de väldiga enhetliga ytorna ett glimmande liv. Landskapen blir visioner av suggestivt slag, och ordet "själ" är varken sentimentalt eller långsökt, när man skall tala av dem.Varma bilderBlått och grönt brukar kallas för kalla färger. Det är inte en träffande beteckning för färghållningen i detta måleri. Ytorna blir mustiga, dunkla, rent av varma. En rad kustbilder ansluter sig i denna koloristiska gestaltning till bilderna från fjällvärlden. Till detta kommer ett litet rum, det magiska rummet skulle jag vilja kalla det, där man finner ett urval av drottningens lyriska akvareller, som är gjorda i ett helt annat skede, för åtskilliga årtionden sedan. Tidigt inspirerades hon av Tolkiens sagovärld. Hon kunde återge magin i denna epik, och sedan man sett hennes illustrationer tycker man att filmatiseringen av Sagan om ringen med dunder och knall har förlorat just den magin.Ovanstående är en recension av drottningens måleri. Det är klart att många som vill se utställningen lockas dit just genom hennes ställning som drottning av Danmark. Rent mänskligt är det imponerande att hon lyckas bära upp så olikartade funktioner i livet som att vara en duktig monark och en imponerande målare. I den praktfulla katalogen berättar Hans Henrik Brummer hur svårt prins Eugen hade det i början av sin verksamhet då han hade förpliktelser som hertig av Närke. En kunglig person möter både motstånd och smicker. En gång sade prins Eugen till mig att han hade fått en ganska sträng recension, när han ställt ut några verk. Det gjorde ju ont, sade han. Men sedan blev han glad. Nu betraktades han som en riktig konstnär! Som sådan lever han ju för eftervärlden. Drottningens urval av hans landskapsbilder är gjort med omsorg och insikt. Det gör en vandring till Waldemarsudde givande.Naturligtvis är uppgiften att vara drottning mycket mer tyngande för ett konstnärskap än prins Eugens uppgifter som kunglig person. Han var betydligt friare. Om man skall göra jämförelser så tycker jag att drottningens situation är mycket lik hennes mormors, kronprinsessan Margaretas. Även hon var målarinna, skolad i den impressionistiska traditionen, och fick under lediga stunder skapa verk som är betydligt mer än hobbyverksamhet.Gener eller gynnsam miljö?Genetiken har ännu inte avslöjat ärftlighetens vägar. På både fäderne och möderne kan man finna betydande artister. Naturligtvis kan det vara fråga om en för konstnärskap gynnsam miljö. Det är inte första gången i historien det sker. Prins Rupprecht av Pfalz, hertig av Cumberland, uppfann mezzotintgrafiken. Regenten, förmyndare för Ludvig XV i Frankrike, utförde läckra illu-strationer till den antika romanen Dafnis och Chloe. Karl XI:s gemål, Ulrika Eleonora den äldre, målade gärna. Gustav III var en begåvad tecknare. Karl XV som har målat vildmark och även en vy över Uppsala. Hans syster Eugénie var också artistiskt verksam. Prins Sigvard Bernadotte blev en ledande designer i vårt land! Musik, dikt och konst finns alltså i de kungliga familjerna. Men än så länge har inte forskningen rörande DNA kunnat fastställa en bestämt gen för konstnärlig verksamhet. Låt oss nöja oss med att se den ärvda miljön som ett gott underlag för furstligt konstskapande.Jag är väl inte ensam om att fundera på det här sättet, när jag strövar runt i Waldemarsuddes salar. Men plötsligt dunstar sådana tankar och man står inför landskapets själ, det vill säga väldiga visioner i grönt och blått. De är utförda av en konstnär, "in her own right".