Djupdykningar i färg

Det farligaste av allt är kanske att försöka måla vackert. Balansgång räcker inte som beskrivning. Det är mer som att springa över ett minfält med en bindel för ögonen. Det är så mycket som kan stjälpa det vackra. En målning som aspirerar på beskrivningen vacker måste leva upp till en hel rad krav för att den ska lyckas. Den måste vara minutiöst välkomponerad, vare sig den är föreställande eller nonfigurativ. Och som regel kan man säga att det är bra mycket svårare att komponera nonfigurativt, i alla fall är det färre som lyckas.Den måste vidare vara gjord med ett självförtroende som vågar lita till färgens kraft, men den får ändå absolut inte luta sig tillbaka och bara försöka glida på färgens lättköpta förföriskhet. Den måste också besitta en mer svårbeskrivlig själ, ett djup, en intelligens; någonting som gör att den kan vara mer skön än exempelvis narrativ utan att det blir fiasko. Annars faller den bara platt och blir ett ekande tomt skal som vid en riktigt sträng bedömning skulle beskrivas som mer tragikomiskt än någonting annat.Det är inte så vanligt med konstnärer som fullt ut behärskar det vackra. Men när man möter en målning som är just skön utan att vara tom, dum eller bara tråkig, slås man av hur fasansfullt behagligt det kan vara att bara glida in i en målning och hämta det där andrummet som krämare i alla branscher säger sig saluföra men som egentligen har mycket lite med handel att göra.Emelie Björck, som just nu visas på Teatergalleriet, är en god bit på väg mot att behärska det sköna. Hon målar med olja på aluminiumplåt och när hon får till det blir det riktigt, riktigt bra. Teatergalleriet fortsätter övertyga med sin repertoar av konstnärer.Att måla på plåt är att utmana färgen. Underlaget suger inte åt sig och konstnärens intentioner, eller kanske strävan mot färdigt verk, kan lätt synas, ta över och tränga undan det som uppsåtligen ska visas. Fast det är klart, plåten går att torks av lättare än en duk eller pannå. Kanske kan man säga att plåten inte accepterar misstag i färdiga verk och tvingar konstnären att skärpa sig själv och sina krav.Ljuset blir också svårare att styra på plåten som själv reflekterar på ett annat sätt än mer traditionella underlag. Ett blänk för mycket kan vara fatalt. Måleriet beskrivs ofta lite romantiskt som en intuitiv sysselsättning. Och det kanske man på sätt och vis kan svälja, men då ska man komma ihåg att det inte finns särskilt mycket svårare saker än att behärska och kontrollera sin egen intuition.Jag brukar i det längsta försöka undvika att peka ut referenser, det urartar så lätt till namedropping utan substans, men i Emelie Björcks fall känns det väldigt tydligt att hon anknyter till en skara hårdnackade samtidsmålare där Johan Scott och LG Lundberg är ett par av företrädarna. Det handlar om ett vackert måleri, hämningslöst i sin lek med det som behagar ögat men också stenhårt behärskat i sitt utförande och dessutom lite lagom tjurskalligt.Lager som läggs på tunna lager. Djupdykningar i blått, grått och rostorange. Andas in, andas ut. På sina ställen anas landskap, konturer av skog, klippor och himmel. Ibland tar det abstrakta över helt och kryper ut i breda självklara penseldrag som smeksamt besätter den yta de rör sig på.Alla målningar räcker inte ända fram, vilket gör helheten en påfallande ojämn. Vissa verk känns ofärdiga alternativt bara sämre. Men de som lyfter skjuter verkligen fart. Nästa gång Emelie Björck kommer på besök kan taket mycket väl blåsa bort.