Dialog över tid och rum

Höjdpunkten i årets sommarutställning på Grönsöö är Marianne Halls konst, som intar ett existentiellt förhållningssätt till människolivet, skriver UNT:s Cristina Karlstam.

Utsatt. I Marianne Halls konst är människan ett bräckligt käril, skyddslös och utsatt, svag och sårbar, skriver Cristina Karlstam.

Utsatt. I Marianne Halls konst är människan ett bräckligt käril, skyddslös och utsatt, svag och sårbar, skriver Cristina Karlstam.

Foto:

Kultur och Nöje2015-07-21 10:51
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De är små till formatet, de flesta bara några centimeter långa. Men i sitt konstnärliga uttryck är Marianne Halls lerskulpturer monumentala. Kraften i hennes bilder har kanske aldrig tidigare blivit i synliggjord som i sommar på Grönsöö, där de på ett unikt sätt samtalar med porträttmåleriet på väggarna.

Sedan några år tillbaka presenterar Grönsöö varje sommar en utställning med föremål ur herrgårdens betydande samlingar. Det har handlat om husgeråd och bruksföremål av olika slag, allt i syfte att lyfta fram och beskriva livet i en uppländsk herrgård förr i tiden. I kombination med utställningar av samtidskonst har broar byggts mellan generationer på ett ofta konstruktivt sätt.

I år har alltså turen kommit till Grönsöös egen konstsamling och då främst dess porträttsamling. Därmed har ansvarige Jacob von Ehrenheim lyft Grönsöös sommarutställningskoncept till en ny, personlig nivå. Grönsöö har blivit ett utflyktsmål att räkna med för en konstintresserad publik.

Valet av Marianne Hall som medutställande samtidskonstnär visar sig dessutom vara kongenialt. Med sin fokus på Människan, hennes ansikte, hennes kropp, hennes livssituation har Hall lyckats upprätta en dialog med gårdagens människor, avbildade i väggarnas porträttmåleri. Där handlar det om namngivna personer, porträtterade av sin tids konstnärer, oftast med den traditionella porträttkonstens signum. Marianne Halls avpersonifierade verk med sina tidlösa gestaltningar och lika tidlösa fysionomier klär av de porträtterade deras tidsfärg och statussymboler och inlemmar dem och oss besökare i ett gemensamt nu. De platta målningarna på väggarna möter Halls tredimensionella skulpturer och ett nytt, tredje ”rum” uppstår. Triptyken Flickan liksom skulpturen Födelse blir förbindelselänkar mellan dåtid och nutid.

I Marianne Halls konst är människan ett bräckligt käril, skyddslös och utsatt, svag och sårbar. Det handlar om ett existentiellt förhållningssätt till människolivet, dess villkor och svårigheter. Hall har en lyhörd förmåga att avläsa dessa fenomen och sedan ge dem en fysisk form och kroppslighet som sträcker sig ut över tid och rum.

Fokus i hennes utställning, omfattande tio verk, är Människan som kropp men också som idé. En varelse som kan gestaltas som en fågelunge eller ett florstunt äggskal, men också som en vrålande gestalt vars ansikte sönderfaller i ångest. Denna våldsutsatta sommar med terror och död på många håll i världen blir Halls imponerande skulptur Vrålet märkligt samtida, samtidigt som den i sin varsamma, återhålla form fångar in alla tiders mänskliga förtvivlan, skräck och oro.

Men i Halls konstnärskap ryms även en trotsig tro på människan och en insikt om varje människolivs värdighet och möjligheter. Skulpturgruppen Tillsammans, bestående av ett 20-tal gestalter, speglar i sina skilda uttryck hela känsloregistret hos människor i alla tider.

Den historieintresserade har mycket att glädja sig åt i Grönsöös sommarutställning där man kan studera gångna tiders kvinnor och män och genom det unika konceptet se dem förvandlas till våra systrar och bröder i nutid. Bättre titel än "Vi människor" kunde knappast den här utställningen ha fått. Konstnärer som Elias Martin, Ulrica Pasch, Berta Valerius, Siri Andersson och Elsa von Kantzow tycks nästan vara våra samtida.

Men höjdpunkten i hela konceptet är tveklöst Marianne Halls verk. Det är svårt att förbigå det faktum att Marianne Hall är syster till en annan av svensk konsts mest namnkunniga skulptörer, Hertha Hillfon. Och nog tycker man sig kunna spåra ett släktskap i deras konst, i fokuseringen på människoansiktet och -kroppen, i den renskalade estetiken, i det genuina materialvalet leran, mediet som gärna bevarar handens avtryck i det färdiga verket. Men skillnaderna är fler än likheterna. Där Hillfon talar med hög röst väljer Hall den lågmälda viskningen. När Hillfon formulerar sig anspråksfullt markerar Hall en anspråkslöshet som vinner respekt i längden, kongenial som den tycks vara med hela hennes koncept: vi människor är små, svaga, utsatta, men samtidigt starka, värdiga, stolta, alla beroende av varandra i en utpräglat humanistisk människo- och konstsyn.

Hillfon har fått extrem medial uppmärksamhet, inte utan skäl. Hall har tidvis arbetat mer i det tysta, men hennes medverkan i en stor nordisk skulpturutställning i London i våras och så denna utställning på Grönsöö har åter lyft fram hennes namn och bekräftat hennes ställning som en av svensk skulpturs allra mest intressanta konstnärer.

Konst

Konsten på Grönsöö

Vi människor

Skulptur av Marianne Hall

Visas t.o.m november