Detta är faktiskt nytt
Inga objekt, inga bilder; när Tino Sehgal ställer ut får besökaren räkna med ett helt nytt sätt att uppleva konst, skriver Cristina Karlstam.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Storkrig hotar i Sydamerika", säger hon med samma sakliga självklarhet som hon nyss pekat ut kapprum och toaletter i konsthallen.
Storkrig hotar i Sydamerika. Hennes påstående och min eventuella reaktion är det första verket av tre i den brittiske konstnären Tino Sehgals första soloutställning i Sverige. Sedan tonåren är han bosatt i Berlin, där han också deltog i den förra biennalen 2006. Året dessförinnan, 2005, var drygt 30-årige Sehgal en av Tysklands representanter vid Biennalen i Venedig, där hans interaktiva verk It´s so contemporary väckte stor uppmärksamhet och vitt skilda reaktioner.
Nu är han alltså i Stockholm, där han redan 2001 medverkade i projektet I'll never let you go på Moderna museet tillsammans med Mårten Spångberg.
Hos Magasin 3 har konsthallens curator Richard Julin valt tre verk av Sehgal. Efter den lätt omtumlande upptakten med This is new fortsätter utställningen med ett koreografiskt verk där inhyrda professionella dansare gestaltar ett mycket fysiskt drama med utdragna rörelser i slow motion. Liggande på konsthallens golv roterar de runt sin egen tyngdpunkt, ibland med huvudet pressat mot marken/jorden. Jag läser verket som ett suggestivt försök att fysiskt formulera ett existentiellt predikament som är människans. Det har med kropp och identitet, tyngd och kraft, livsvillkor och på ett märkligt sätt nästan andlighet att göra.
Koreograferade konstverk är inget nytt i Sehgals konstnärskap. Vid den ovan nämnda Berlinbiennalen iscensatte han verket Kiss där ett kärlekspar på liknande sätt gav den fysiska föreningen ett närmast sakralt uttryck. Danskonstverket han nu visar har den långa titeln Instead of following some things to rise up to your face, dancing bruce and dan and other things. Begreppet other things" ser jag som ett av nyckelorden för förståelsen av Sehgals onekligen raffinerade och exklusiva form av konceptkonst. Frånvaron av objekt och dokumentation innebär inte tomhet eller negation, utan en medveten och seriös ambition att skapa "något annat", "another something".
Känslan av att betrakta och delta i något obekant med sakral prägel uppstår för en stund när det tredje och mest komplexa verket i Magasin 3:s utställning iscensätts. Det är en av de aktörer som, vända mot konsthallens vita väggar, improviserar en diskussion utifrån ett tema som uppkommer i stunden utifrån besökarnas reaktioner och kommentarer. I ett rytmiserat men improviserat "samtal" diskuteras existentiella, estetiska, religiösa, etiska, politiska eller alldagliga frågor. Som besökare/betraktare/lyssnare/medagerande tvingas jag att ifrågasätta, ompröva och kanske våga omdisponera min egen roll i förhållande till rummet, konsten och skeendet.
Varje genomförd aktion är unik och liknar endast de tidigare i yttre mening. Det är också detta faktum som är grunden till Sehgals vägran att i någon form dokumentera sina aktioner. Hans avståndstagande från konsten som objekt går längre och djupare än de flesta konceptkonstnärers. Även en dokumentation i form av bild eller videoupptagning blir ofrånkomligen ett objekt i sig. Därav det djärva koncept som reducerar konsten till en relationell upplevelse i stunden.
Här letar man förgäves efter verklistor, konstnärens cv, kataloger eller varje annan form av information. Sehgal vill få konsthallsbesökaren att gå i närkamp med själva konstbegreppet genom att själv bli en del av verket.
Det finns dock en inbyggd motsättning mellan detta uttalat interaktiva koncept och konstnärens totala motvilja mot varje form av marknadsföring. Tveklöst finns det en risk att hans konst blir en angelägenhet främst för de redan invigda, en oavsiktlig "elitism" som rimmar illa med Sehgals demokratiska konstsyn. Kanske är hans ovilja i förhållande till alla former av objekt (även vernissagekort!) i själva verket mer ett politiskt än ett estetiskt ställningstagande. Sehgal ifrågasätter inte bara konstbegreppet utan även det sätt på vilket konsten traditionellt presenteras och distribueras, och han gör det inom den kritiserade institutionens egna ramar.
Att Sehgals konstsyn annars har mycket gemensamt med såväl den gestaltande dansen som med teatern är givet. Ändå finns där betydande skillnader. Fast hans verk aldrig matrealiseras är de utpräglat visuella till sin karaktär. Att karaktärisera Tino Sehgals konst som nyskapande i den betydelse som han själv lägger i begreppet "another something" blir alldeles naturligt.
Den som vill uppleva var en av konstens viktigaste frontlinjer går i dag bör därför bege sig ut till Frihamnen och själv uppleva den lustfyllda, tänkvärda och faktiskt ibland hisnande känslan av att beträda hittills huvudsakligen outforskad mark.
Konst
Magasin 3 Stockholm konsthall
Tino Sehgal
Tom 4/5
Magasin 3 Stockholm konsthall
Tino Sehgal
Tom 4/5