Detaljerad kub

Enda frågetecknet gäller storleken: är det stort nog att härbärgera frusna pendlare och en växande stad? När Adolf W Edelsvärd ritade det ursprungliga stationshuset, som invigdes samma år som Uppsala fick sin första järnväg, 1866, hade han franska slott i tankarna. Det ser man bland annat på stationshusets tak. När Per Wåhlin, arkitekten bakom det nya stationshuset som öppnar i dag, satt vid ritbordet var det knappast slott han hade i tankarna. Därför har vi nu i stället en modern kub i stål och glas som stationshus. Mycket har förändrats sedan Edelsvärds tid, inte minst antalet resenärer. Kom då ihåg att det gamla stationshuset även var passage för alla som till fots tog sig över rälsen från ena till andra sidan av Uppsala.

Hur många som passerade stationshuset på Edelsvärds tid är svårt att uppskatta, men under senare år beräknas 25 000 resenärer och cirka 15 000 andra personer dagligen ha gått genom det gamla stationshuset. Ett så stort antal hade nog Edelsvärd svårt att föreställa sig skulle rinna igenom denna byggnad, som i dag slutar att tjäna som stationshus och passage.
Det är på tiden att Uppsala får ett nytt modernt stationshus, nästan 150 år efter invigningen av det ursprungliga huset. Den enkla och funktionella kuben har vi sett under hela 1900-talet och den är fortfarande högst påtaglig i samtida arkitektur. Wåhlin har löst uppgiften med finess. Fasaden må vara svart men huset lyser med sin närvaro tack vare utåtriktad belysning och takets åtta lanterniner. Den svarta färgen är inte slumpmässigt vald och tillsammans med det röda ljus som riktas mot besökaren vid varje entré går de klassiska färgerna på förgångna tiders lok igen i byggnaden. Resan startar redan vid entrén, skulle man kunna säga. En intressant detalj i fasaden är de långa återanvända rälsspår som fästs lodrätt och går från mark till tak. Den som letar hittar gamla årtal inpräntade i järnvägsrälsen. Interiören i ask och ek återspeglar den gamla tågkupéns klassiska träinteriör. Nog visar Wåhlin & Co upp en historisk medvetenhet som tillsammans med den moderna kubens uttryck gör byggnaden attraktiv.

Hur är det då med funktionen - eller rättare sagt med funktionerna? En parallell, när den nya järnvägsstationen i Åre öppnade, 2006, var det många som kliade sig i huvudet. Stationen där, i fyra våningar, var lika mycket kommersiell galleria som resecentrum. När nya stationshuset i Uppsala nu invigs är det som suterränghus i två våningar och även här återfinns butiker, men knappast någon sportbutik eller diversehandel. I stället ett apotek, en kiosk, en telefonbutik och en bokhandel. De återfinns alla på undervåningen vilket innebär att den våningen framförallt är tänkt att tillgodose resenären med allt denne kan behöva. Här finns även ett antal bänkar för den som bara vill vänta på tåg, ressällskap eller möta en ankommande resenär. På ovanvåningen som öppnar sig mot planen direkt utanför stationshuset finns två kundtjänstbutiker för SJ respektive Uppsala lokaltrafik. Här hittar man även ett kafé och en restaurang.
Det nya stationshuset är med andra ord en plats där resenären inte bara räknar ner minuterna före avgång eller står i kö för att köpa färdbiljett, utan även spenderar pengar och tid på annat. Det är lätt att föreställa sig en reklamslogan: Starta din resa ett par timmar före avgång!

För den som tar sig fram med rullstol förefaller entrén till båda våningarna smidig med ramp och väl inne finns hiss och rulltrappa. Tillgängligheten får nog betecknas som god. Flera in- och utgångar till byggnaden finns på båda planen. Valet av vit marmor och den svarta sten som går som linje från ingång till rulltrappa är vald för att underlätta för synskadade. En liknande tanke återspeglar även de symboler som finns på glasväggarna som genomgående återfinns i byggnaden. Ingen ska behöva gå rakt in i en glasdörr.
Utgången på övervåningen leder till en plattform men för att komma till stationens andra spår behöver resenären ta sig genom den nya passage som också öppnas i dag, den så kallade "undergången" (den går under rälsen). Till passagen kommer man antingen genom stationshuset, eller så går man runt huset direkt ner i passagen. Sedan leder trappa och hiss upp i ytterligare en nybyggd stål- och glaskub. Passagen fortsätter också vidare under spåren och slutar på andra sidan spårområdet. På så vis tar denna gång- och cykelväg över den funktion det gamla stationshuset hade för dem som bara ville korsa spåren och ta sig från ena till andra sidan. En klar förbättring - om passagen nu blir så upplyst som den är tänkt att vara.

Visst har vi sett svarta stål- och glasbyggnader förut, men detaljrikedomen, rälsen i exteriören, den röda belysningen och de åtta lanterninerna kan förhoppningsvis leda till att Uppsala känner sig nöjd med ytterligare en kub i stadsbilden. Det största frågetecknet gäller storleken. 700 kvadratmeter "fria ytor", det vill säga ytor bara för att vänta på tåg är trots allt inte så mycket. Hade man inte kunnat skapa lite större ytor när man ändå byggde? Området omkring själva byggnaden är väl tilltaget, kanske hade det kunnat användas för att göra huset rymligare. Inte bara för att möta ännu en kall och hård pendlarvinter, utan också för att signalera förhoppningen att Uppsala ska expandera ytterligare och utvecklas till ett ännu mer intressant resmål än vad det är i dag för universitet, företag och turister.