Att som 40-talist kliva in i Nordiska museets nyligen invigda folkhemslägenhet är att gå i barndom. Och då kommer alla känslorna på en och samma gång. Upp väller nostalgi, igenkänningsglädje, och beundran. Men också avundsjuka.
Fast med avundsjukan är det nog så att den är en efterhandskonstruktion. För var jag verkligen avundsjuk där och då på Fjärde tvärgatan i Gävles arbetarstadsdel Brynäs? Jag tror inte det. De andra barnen hade ju inte heller varmvatten, elspis eller badrum. Vi hade i alla fall toalett inne och det var mer än vad många andra hade. Dessutom var min familj, två vuxna och två barn i två rum och kök, inte trångbodda med den tidens mått.
Begreppet folkhemmet myntades 1928 av socialdemokraternas Per Albin Hansson när han beskrev sin vision av ett jämlikt samhälle utan klasskillnader, präglat av samförstånd. I folkhemmets Sverige skulle alla ha rätt till en god bostad. Folkhemsepoken varade ungefär 1930 till 1965, det vill säga från en tid med Europas sämsta bostadsstandard till det så kallade miljonprogrammet med vilket Sverige kom att bygga flest bostäder i världen i relation till sin befolkning.
Om det får man veta mycket i de fem böcker som Nordiska museet i samband med utställningen ger ut på temat Folkhemmets rum. Köket, vardagsrummet, sovrummet, badrummet och tvättstugan, alla har de fått var sin rikt illustrerad bok.
Och ett står fullkomligt klart. Att bygga bostäder är en sak. Att få invånarna att använda dem som experterna tänkt sig är en annan. Avskilda sovrum var ett av folkhemmets honnörsord men i nästan alla hem möblerade och ordnade familjerna sina sängplatser utan hänsyn till de behov expertisen menade att de hade.
I en av många undersökningar konstateras att man sover var man kan och har man två rum möbleras i regel båda som ”finrum” i stället för som tänkt: ett vardagsrum med plats för allt och alla.
Finrummet kom under 1940-talet att bli bostadsforskarnas och arkitekternas hatobjekt. Finrummet får stor plats i museets bok Vardagsrummet med flera exempel på den skoningslösa propaganda som fördes. Att låta ett rum stå oanvänt var slöseri. Att hålla sig med finrum beskrevs som frivillig trångboddhet. Det gick så långt att arkitekterna försökte rita lägenheter där det var omöjligt att göra ett stängt finrum. Det kallades att funktionsstyra.
Samma sak gällde köken som i effektivitetens namn gjordes så små att husmodern blev ensam i ett kök med av experterna bestämd inredning. Till det en snålt tilltagen matvrå för att tvinga familjer att använda finrummet som vardagsrum.
Inte ens nygifta använde sina bosättningslån på ”rätt” sätt. I stället för att köpa sängkläder och husgeråd köpte de dyra Chippendalemöblemang! Eller en högt eftertraktad radio så att pengarna sedan bara räckte till en enkel turistsäng.
Expertisen förfasade sig. Här måste till normer, regler, upplysning och kurser. Det blev mycket särartstänkande, det var till exempel aldrig tal om män i köket, och mycket medelklass som visste bättre än arbetarklass. En som protesterade var arkitekten Lena Larsson. Hon fann det märkligt att bostadsplanerare ansåg sig ha rätt att ”köra med människor nästan hur som helst”. Som motvikt startade hon egna ”bokurser” där de boende själva fick komma till tals.
I slutet på varje bok finns en översikt vad som hänt decennium för decennium från 1910 och fram till vår tid. Det är ungefär lika många år som min mamma har levat. Jag ska ta med och visa henne böckerna och jag är säker på att vi kommer att prata om tambur och ottoman, ord som jag inte använt på decennier. Dessutom måste jag komma ihåg att fråga henne om hon någonsin köpte den konserverade ål som såldes på 1930-talet och som finns avbildad i köksboken.
Sedan tar jag böckerna ned till barnbarnen i Skåne. Det ska bli spännande att se vad de fastnar för. Det finns en sak som vi har gemensamt. Precis som jag fick göra i deras ålder måste de också sortera sina sopor. Folkhemmets stolthet sopnedkastet visade sig bli en enda lång parentes.