Den heliga konsten

Carl Kylberg i Bror Hjorths hus. Carl Kylbergs andlighet är av det mycket innerliga slaget med ett inifrån kommande ljus som närmar sig mystikens domäner. Samtidigt är hans måleri så påfallande förankrat i själva färgen, skriver Cristina Karlstam.

Kultur och Nöje2004-06-25 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt som Moderna museet i Stockholm ägnar sommaren åt en välarrangerad och välkommen utställning av Karl isakson bjuder Bror Horths hus i Uppsala på en likaledes genomtänkt och gedigen presentation av Isaksons konstnärs­kollega Carl Kylberg. Därmed har den intresserade en unik möjlighet att närmare lära känna ett stycke central svensk modernism så som den gestaltas i två till karaktär och arbetssätt mycket olika men samtida målargiganter.
Födda samma år, 1878, kom Kylberg att få ett långt och framgångsrikt konstnärsliv, krönt av Venedigbiennalen 1952 (som också blev hans dödsår), medan Isaksons korta liv (han avled redan 1922) skulle innebära att den lovande talangen aldrig riktigt kom att nå sin fulländning.

Olika uttryckssätt
Viktigare än detta är dock skillnaden i inställning till konsten och framför allt i uttrycket. Som utställningen i Bror Hjorths hus visar utvecklade Kylberg en innerlig, andlig ödmjukhet i förhållande till sitt skapande. Målningen Den helige målaren, som också fått ge utställningen dess namn, är ett talande bevis för denna utvaldhetstanke som Kylberg kom att omfatta. Den hade dock ingenting med självöverskattning eller uppblåsthet att göra. För Kylberg var måleriet en helig handling, inspirerad av en hög­re makt. "Jag målar bara Gud", är ett berömt yttrande av konstnären.

Centrala verk
Och utställningen, där måleri och teckningar samspelar rytmiskt och genomtänkt, bekräftar också denna inställning. Här finns några av de allra intensivaste och mest älskade verken av Kylbergs hand: Meditation från 20-talet, Livets krona, målad vid mitten av 40-talet, och den märkliga Gryningen kastar ett strålande hjärta till jorden, daterad 1945—50.De är alla exempel på den Kylbergska mystik som såg konsten som en gudomlig inspiration och målaren som det gudomligas redskap. men de är också utsökta prov på den på sin tid kontroversiella lager-på-lager-teknik som Kylberg vägrade att överge, trots kritik. I sina bästa stunder resulterade detta målningssätt i bilder lysande av en inre kraft och ett ljus som även det tycks komma inifrån gestalterna själva.
För drygt 12 år sedan visade Uppsala konstmuseum en Kylbergutställning med huvudsakligen verk ur Anders Walls stora Kylbergssamling. Nu återser vi således en av 1900-talets största kolorister, denna gång i till omfånget något mind­re men till utförandet synnerligen övertygande form.

Avskild placering
Längst in i utställningsrummet, lätt avskärmad från resten av utställningen, har man placerat målningen Väntan II — kanske det verk av Kylberg som allra bäst sammanfattar såväl den andliga som den rent måleriska kvaliteten i hans oeuvre. Den väntan som gestaltas i de två gestalterna, sedda bakifrån, i det annalkande skeppet med sitt blå segel, i den intensivt gula himlen och den röda marken, är på en gång märkligt sublimerad och kroppslig. Jord och ande ingår i Kylbergs verk av mystisk förening, och allt åstadkoms enbart och uteslutande med en utsökt men sparsmakad färgskala. "Det ligger världar bakom det tydliga", skrev Carl Kylberg i sin dagbok. Målningen Väntan II tycks förmedla glimtar av dessa osynliga världar.