De vill ge resenärerna en konstupplevelse

Fem Uppsalakonstnärer vill göra Resecentrum till en resenärernas konsthall, där centrumets golv och väggar är konsten, värd ett besök också för den som inte tänker resa någonstans. Färdkonst heter deras utställning på Kaleido i Uppsala.

Kultur och Nöje2005-09-15 21:52
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
— Vi vill komma in tidigt i byggprocessen, säger de.
Utställningen är en idéutställning, tillkommen på deras eget initiativ och inget uppdrag från Resecentrum. Att idéerna förverkligas är alltså inte alls säkert.
För sitt inre ser konstnärerna hur golv, väggar och trappor bär budskap till besökarna — och där konsten på sina ställen låter sig påverkas av besökarnas rörelser och beröringar.
Keramikern Lotta Hellström ägnar sig åt golven.
— Jag tänker mig folkmassor som följer givna gångar eller kretsar kring mötesplatser, säger hon.
Både mötesplatserna och gångriktningarna vill hon markera i golvet med keramiska plattor, där mönstren förstärker riktningarna. Dessutom vill hon ge väntkurerna golv med mönster som inbjuder till kontemplation.

Överraskande brunnslock
Elisabet Berg vill arbeta både med golv och trappor. För golvens räkning tänker hon sig brunnslock i järn.
— Men det står inte vatten och avlopp på dem, utan resemant­ran som plånboken-nycklarna-mobilen.
En överraskning för dem som upptäcker den!
Brunnslocken kan vara "på riktigt" eller bara prydnader.
Hon vill också skapa upplysta trappor med igenkänningstecken. En trappmodell visar hur trappstegens vertikala plan är genomskinliga: av glas, upplysta bakifrån och med bilder av grangrenar.
"Tåg mot Falun avgår från granperrongen"...

Ristningar och hack
Ragnhild Brodow säger att betong är jättevackert, ett billigt och oflörtigt material, som hon vill arbeta i.
— Tidigt i byggprocessen, poängterar hon, vill hon utforma delar av betongväggar.
Hon gör linjeteckningar — som hällristningar, kyrkmålningar, graffiti — i betongen, genom att måla med så kallad retard i gjutformen. Då härdar betongen överallt utom där hon målat. Där friläggs stenmaterialet under betongytan. Och det ser ut som om hon ristat och hackat i betongen.
På ett betongelement spelar en "ristad" kvinna cello. Ett annat med planetsystem som motiv har fiberoptik ingjutet och kan glimma ettdera av ljus från en särskild ljuskälla, eller av dagsljuset och påverkas av att människor passerar optiken eller trampar på särskilda plattor i golvet. Många av Ragnhild Brodows tänkta utsmyckningar är inspirerade av tankar kring kosmos, musik och matematik.
Sådan interaktion mellan besökare och konst vill också Maria Lewis ha. Hennes ämne är kartan. Och livet.
— Jag har gjort en Uppsalakarta utan gatunamn och igenkännbara byggnader. En förenkling. På den har jag markerat platserna för personlighetsformande händelser i en människas liv.
Betraktaren kan följa den människans utveckling, och själv påverka vilka känsloreaktioner, kanske uttryckta med inspelade ljud, som ska känneteckna olika händelser: tappat nalle — otröstlig, eller något annat? Bruten förlovning — lättad, eller inte?

Stora tegelporträtt
Katarina Persson vill arbeta med porträtt av Carl von Linné och Dag Hammarskjöld i formatet 4 gånger 5 meter — i tegel. Hon utgår från rast­rerade fotografier, där bildernas rasterprickar i teglet utgörs av olika stora cirkelformade fördjupningar.
— Min idé är att arbeta med ljuset i passager under spåren. Där blir det ett starkt släpljus under dagtid, som man får komplettera med annat ljus under andra tider på dygnet. När ljuset faller på teg­let skapar skuggorna som bildas i fördjupningarna bilderna av Linné och Hammarskjöld, säger hon.
De fem konstnärerna förväntar sig inte att tillsammans få utforma Resecentrum som multikonstverk. Men fick de det, skulle Uppsala resecentrum inte enbart vara en plats att snabbt passera när man reser till eller från Uppsala, utan ett resmål i sig, säger de till UNT.