De målar minnet av en bild

Sommarens stora konstevenemang i London är givetvis den omfattande Edward Hopperutställningen på Tate Modern. Trots att det i huvudsak avgiftsfria Tate begär hela 9 pund av hugad Hopperpublik är det trångt framför verken i de tolv salar på plan fyra som anslagits till denne tystnadens och alienationens gestaltare. Amerikanen Edward Hopper (1882—1968) är uppenbarligen en i ordets bästa mening populär och folkkär målare, en berättare vars verk för många har präglat deras bild av Amerika. Bensinstationerna, de nattöppna kaféerna, de ensligt belägna husen, de ödsliga landskapen är hans Amerika. De bortvända gestalterna, ofta kvinnor, utstrålar en noli me tangere-attityd som bjärt kontrasterar mot vulgärbilden av amerikanen som glättigt social och högljutt pratsam. Hos Hopper råder tystnad, stillhet, statisk vila, menar somliga.Märkligt ljusHos Hopper är den otuktade skogen aldrig långt borta; kvinnorna som blickar ut från sina verandor i morgonljus har den alldeles bakom ryggen. De vita husen med sin snickarglädje är stängda, fönstren verkar tomma. I andra målningar är det som om ljuset, det berömda Hopperska ljuset, inte kom från solen eller dagern utan strålade ut från dessa tomma hus. En och annan rullgardin är till hälften uppdragen, ibland skymtar en interiör, någon gång även människor. Kanske är det en kvinna som är på väg att förbereda sig för nattens vila, kanske någon som just vaknat och sittande på sängen inväntar morgonens ljus.Hopper målar sina berättelser, men han är knappast en litterär målare. Tvärtom finns i hans bilder, alldeles under ytan, en annan berättelse, avläsbar endast på ett symboliskt plan. Den unga kvinnan som iklädd en genomskinlig klänning och en vit sommarhatt lämnar det mörka huset och går ut i dagsljuset är inte bara en ung kvinna på väg ut i staden; bilden är lika rätt avläst som en gestaltning av ett psykiskt uppstigande, från barndomens och ungdomens oskuldsfulla tillvaro till ett nytt kvinnoliv med sexuella övertoner. Så kan de allra flesta av Hoppers på ytan superrealistiska målningar avläsas på flera betydelseplan. Konstnären myntade själv uttrycket som beskriver hans relation till det narrativa måleriet: "If you can say it in words, there'd be noreason to paint.Skäl att målaFör Hopper fanns detta skäl att måla, nämligen denna vilja att förmedla en berättelse som inte låter sig formuleras på annat sätt. Utställningen ger mängder av prov på ambitionen att meddela något svårfångat till publiken i målningar som är egendomligt dagsaktuella i sin tidlösa allmängiltighet. Märkligast är kanske den målning av ett tomt rum, "befolkat" enbart av ett intensivt ljus, som Hopper gjorde 1963. Här är reduktionen driven till sin yttersta spets; kvar är bara det väsentliga: rummet, ljuset, tomheten.En särskilt bonus får besökaren dessutom genom några prov på Hoppers förtjänster som grafiker, en sida av hans omfattande konstnärskap som är mindre känt. Dessutom har några verk kompletterats med ett rikhaltigt skissmaterial där man kan följa tillblivelsen av några av de mest bekanta Hoppermålningarna steg för steg.Plats för TuymansBetydligt färre (men kanske desto mer genuint konstintresserade) är besökarna i Tate Moderns andra specialutställning denna sommar. Hos belgaren Luc Tuymans är det gott om utrymme i de tolv salar där Tuymans inte alltid lättillgängliga verk fått en idealisk hängning med mycket luft och utrymme för varje målning.Tuymans har gjort sig känd som en egensinnig herre som inte utan skäl underordnar sig curatorers teman. Så överraskade han exempelvis sin publik vid den senaste Documentautställningen genom att visa en gigantisk parafras på ett Cézannestilleben. Önskemålet från utställningsansvariga var att medverkande konstnärer skulle kommentera 11 septemberhändelserna; Tuymans valde att visa denna extremt uppförstorade reflexion av en av konsthistoriens ikoner (målningens mått är 347 x 500 cm!) och ifrågasatte därmed konstens och kulturens betydelse och möjligheter att skapa en bättre värld. Och liksom de flesta av Tuymans målningar är även denna belagd med en illusoriskt distanserande dimma. Tuymans är målaren som även gjort sig känd fördetta bleka måleri, allt i konsekvens av hans inställning till konsten som avbildningar av bilder.Gigantiskt stillebenStill-Leben finns med i Londonutställningen, liksom den gråtonade lilla målning Tuymans gjort efter ett fotografi av amerikanska soldaters hämningslösa agerande i Saddam Husseins intagna palats. Så visst kan man säga att Tuymans är en politisk målare, det är bara det att han väljer vad och på vilket sätt han ska kommentera världshändelserna i sina verk. Vid Biennalen i Venedig 2001 visade han bland annat målningar som i kritiska ordalag kommenterade hans hemlands mindre ärofulla koloniala historia; "porträttet" av kung Baudouin, Schöner weisser Mann, väckte stort uppseende.I London har han valt att utesluta den målningen liksom bilden av Patrice Lumumba från samma svit. Men ett par andra verk från samma tillfälle räcker för att markera var Tuymans står i frågan om sitt lands förflutna.Andra världshändelser av mindre angenämt slag som givit återklang i detta måleri är Tredje Riket och nazismen med bilder som associerar till såväl Hitler själv som hans underhuggare. Målningen av ett ödsligt rum är kanske det allra tydligaste exemplet på Tuymans subtila arbetssätt. Det tomma rummet med sitt nästan inbjudande varma ljus kan i förstone tyckas ganska harmlöst — tills man läser titeln Gaskamer och inser vad det är som gestaltas i bilden.Our New Quarters är en annan sådan bild där man först med kunskap om motivet förstår hela den fasansfulla innebörden av verket: en vykortsliknande bild av ett förintelseläger, just sådana som fångarna "tilläts" skicka hem till sina anförvanter utan att inse att de därmed bidrog till lögnerna om vad som egentligen tilldrog sig på de nazistiska "semesteranläggningarna".SjälvständigExemplen på denna Tuymans självständiga linje som samhällskritiker och kommentator är många. Men att reducera hans måleri till detta vore felaktigt. Själv har han också betonat att han inte anser sig vara en politisk konstnär. Främst läser jag här liksom vid tidigare tillfällen hans stramt reducerade estetik som en reaktion på de postmodernistiska diskussionerna om måleriets och konstens autenticitet. För Tuymans tycks svaret på frågan om konstens och särskilt måleriets möjlighet att verka meningsfullt vara att återvända till grunderna, skala bort allt oväsentligt inklusive en bred koloristisk palett och med emfas markera att en bild bara är en avbild av ett minne. I en intervju i det senaste numret av den tyska konsttidskriften Art talar Tuymans om sina bilder i drastiska ordalag som "autentiska förfalskningar".I grunden skiljer sig hans estetik egentligen inte mycket från Hoppers, även om de båda konstnärerna omsatt sina idéer på mycket olika sätt. Där Edward Hopper valde en ytmässig platthet har Luc Tuymans en distanserande blekhetsom sitt arbetssätt. Effekten är likartad: detta är konst som inte gör anspråk på representativitet.Sannolikt är det inte heller en tillfällighet att Tate Modern låter de bådas konstnärskap mötas på samma våningsplan denna sommar. De båda utställningarna berikar varandra, och Hopper riskerar knappast att förlora något på den dialog som uppstår.