Caravaggio känner man alltid igen

Alla älskar Michelangelo Merisi da Caravaggio. Under de fyra århundraden som har förflutit sedan den italienska barockens mest älskade badboy sjönk ihop på en strand utanför Porto Ercole, efter några år av uppslitande paranoid landsflykt från Rom där en dödsdom för mord eventuellt väntade, har generation efter generation funnit något intagande i hans konst. Till och med den mest inbitna avsky för klassiskt måleri verkar finna något försonande i Caravaggios svulstiga naturalism. Men så stiger också den skandalomsusade, våldsamma, dokumenterat grälsjuka och för sin tid provocerande öppet homoerotiska målaren fram som en av konsthistoriens ganska få fixstjärnor. Dessutom är Caravaggios kraftiga måleri, med sitt tydliga brott mot den slätstrukna idealism som präglade hans samtid och med sin dramatiska ljussättning, lätt att identifiera, vilket alltid attraherar betraktare. En Caravaggio känner man alltid igen. Eller?

När Caravaggio sent omsider för första gången anländer till Sverige är det i två upplagor av ett och samma verk. Som en historisk föraning om Andy Warhols multipla porträtt hänger två versioner av Den helige Franciscus bredvid varandra på Nationalmuseums vägg. Helgonet är försjunken i meditation och håller ett kranium i sina händer, och är lyckligt ovetande om det huvudbry han och hans nästan identiska tvilling har vållat den sentida konstvetenskapen. I den ena versionen är ljuset mattare, i den andra kraftigare och mer påtagligt likt det klärobskyra ljus som kännetecknar de målningar Caravaggio producerade under sin karriärs höjdpunkt, åren innan han 1606 blev tvungen att lämna Rom.

Givetvis går jag rakt i fällan och tänker att den ljusstarkare målningen är den som attribueras till Mästaren, medan den andra är en välgjord kopia. Det är helt fel.
På en rad affischer som sekunderar målningarna redovisas de närgångna undersökningar som målningarna undergått. För en gigantiskt tv-publik som är van att följa överjordiskt skärpta (och misstänkt välklädda) kriminaltekniker är processerna bekanta.
På pressvisningen är dessutom den italienska Caravaggio-auktoriteten Rosella Vodret på plats och redogör för mysteriet. Hon var själv inne på fel spår innan bland annat en röntgenundersökning visade att kompositionen i den blekare varianten har ändrats flera gånger medan den målades, vilket knappast är nödvändigt om man kopierar rakt av. Kopian, som hon alltså tidigare trodde var originalet, är också mycket slarvigare utförd. Och via de kriminaltekniska bevisen har kopians alla brister blivit synliga för blotta ögat. Det låter naivt på gränsen till dumdristigt, men efter att ha tagit del av utställningens alla bevis till förmån för den blekare (men mer rödnästa - bara ursprungsmålaren skulle ha varit så nära motivet att han förstod att Franciscus måste bli kylslagen och snuvig under meditationerna i sin krypta) kan jag inte förstå att jag trodde att det ljusstarka hafsverket skulle vara en Caravaggio. En äkta.
Kunskap korrumperar. Men så länge det håller i domstol gör det ingenting.

Caravaggio känner man alltid igen - eller?

Caravaggio är som vanligt löjligt samtida. Sebastian Johans har sett två snudd på identiska målningar på Nationalmuseum och konstaterar att kunskap korrumperar.