Broderier, plåtburkar och ljudcollage

Varje sommar finns det dagar då ett fik eller en hängmatta inte räcker till. Sysslolösheten, eller kanske hellre avkopplingen, kräver lite aktivitet för att fortsätta vara njutbar. Det är ett delikat problem, och lyckligtvis ganska lättåtgärdat. Den uppländska prärien fylls under den varma årstiden med allehanda förströelse. Döda grävlingar längs vägrenen, loppmarknader, konserter och utställningar. Det är bara att tanka termosen med iste, sätta sig i lämpligt fordon, eller om man är en övermänniska - på en cykel, och ge sig av.
Triangeln Harg, Lövstabruk och Österbybruk är en personlig favoritutflykt som inte sällan bjuder ett varierat och ganska kvalitetsmedvetet konstutbud, så också denna sommar.

På Ånghammaren i Österbybruk är det mycket konsthantverk denna sommar. Det är Designåret 2005 som lever vidare i vandringsutställningen 100 tankar om konsthantverk, som bland annat Riksutställningar ligger bakom. Som utställningens titel antyder har 100 utövare från rikets alla hörn valts ut och dessa presenterar sina objekt tillsammans med en utsaga, en tanke, om sitt aktuella arbete. En avsikt bakom projektet har varit att visa de utomordentligt suddiga gränserna mellan hantverk, design, konst och mer renodlat slöjdande, och det gör utställningen med råge. Bylsiga kuddar, kläder, bruksföremål, installationer, skoj, allvar, pretentiöst, finlemmat, hårt, klumpigt, lätt och svårt. Nästan allt man kan tänka sig finns representerat. Betraktaren har bara att vagga runt i salen och låta tankarna flyta från det ena objektet till det andra. Det är en maffig utställning, men Ånghammarens stora svala rum är precis lagom för att bära upp helheten utan att det blir trångt och svettigt.
Det finns mycket bra att välja på, men ett par favoriter blir Elizabet Christiansson och Maria Wahlgrens broderade collage Mellan Bagarmossen och Västervik/1 mars - 6 september 2004, där de har skickat ett broderi mellan sig och gjort små dagboksliknande sammanfattningar i moulinégarn och glaspärlor, och Karin Gustavssons virkade självporträtt, I wish I could go to Hawaii, bestående av en palm, en kamera och en älg. Dessutom är det från en Uppsalahorisont roligt att möta en av Katarina Sundkvist Zoharis amorfa skapelser i ett nytt sammanhang och konstatera att de också här, i ett nationellt sammanhang, förmår sticka ut och bringa utställningen lite välbehövlig oroande mystik.

När man ändå befinner sig i Österbybruk tittar man givetvis också in i Liljeforsateljén där den gamla mästaren brukar möta samtida förmågor. I år är det Silja Karlssons textilkonst och skulpturer som på temat "Jagad" samsas med Liljeforsverk, i första hand teckningar. En rätt lyckad kombination av två konstnärer som trots disparata uttryck förenas i en uppenbar högaktning inför den natur de skildrar.
I ateljén visas också de krukmakande makarna Trillers stengodssamling med favoritverk ur den egna produktionen. Paret Triller verkade i Tobo 1935-1972, och deras föremål får det att rycka i samlarnerven.
Som en liten bonus kan man också slå en lov förbi orangeriet innan man fortsätter sin färd genom barrskogarna. Odlarglädje genom kameralinsen, heter en liten utställning där fotografen Kerstin Sjöquist visar närgångna, sensuellt svulstiga, studier av lök och andra växter mot svart bakgrund.

I Lövstabruk presenteras vanlig ordning en ambitiös sommarutställning på Stora Magasinet. Vill man fortsätta frossa i Silja Karlssons verk går det bra högst upp där hon visar en hyllning till årets födelsedagsgosse Linné. Bredvid Karlsson hänger också utställningen Isblommor, där de för UNT:s läsare inte obekanta Anna Franklin och Björn Ullhagen tolkar just blommor som befinner sig i ett fruset tillstånd i dikt respektive fotografi. Här finns en given poetisk ton, och det naturnära anslaget förstärks effektivt av att rummet också förefaller vara boplats för några svalor.
I våningarna under visas Karl Axel Pehrson och Hans Hamngren. Pehrsons skickligt utförda landskapsdrömmar, som visar botaniskt fantasteri, korresponderar fint med hans mest kända skapelse, filmpriset Guldbaggen, och blir en behaglig, om än oförarglig, paus från det Uppländska landskapet. Hans Hamngren är specialiserad på anamorfoser där bilderna framträder i spegelpyramider och cylindrar. Här har han koncentrerat sig på porträtt av kändisikoner och konstnärer. Lite mycket lustiga huset för min smak, men tveklöst uppskattat av många.
Och precis som förra året har Lövstabruks kulturförening plockat ihop en utställning bestående av verk från museimannen Bertil Janssons privata samling som visas i ett rum på Stora gatan 9. Gott och blandat på temat människor är utgångspunkten, och bilder av Albin Amelin, Lena Svedberg, Eric Hallström och Marja Ruta hör till det som visas. Främst handlar det om grafik presenterad på ett befriande chosefritt sätt.

På den majestätiska Järnboden i Harg brukar programmet både lova och hålla mycket, och som vanligt byts utställningarna under sommaren. I år firar verksamheten 25 år, och boden är proppfull med konst av diverse format och utförande. Återkomster kallas den största utställningen som samlar ett tjugotal konstnärer som genom åren har visat sina verk i huset. Stina Wollter, Kristina Jansson, Annika Alm, Gunilla Paetau Sjöberg och Karin Amnå-Lindberg är ett axplock av deltagarna. Den sistnämndas Fragile, fem suggestiva och huvudlösa skepnader i lin som svävar i ett hörn har jag sett förut och det blir ett kärt återseende.
Högst upp fascineras jag också av Catarina Sandbergs moderna folkkonst som består av diverse infallsrika återvinningar av gamla plåtburkar. Ikoner över sig själva och sin tid, lika lyckade när de täcker snurrande stolar som i mosaikform på väggen.

Ett våningsplan är vidare vigt åt en postum utställning med Pieter de Groot Boersma, en av eldsjälarna bakom Järnboden och dessutom en driven målare som vågade prova många olika förhållningssätt i sitt arbete.
Utställningens höjdpunkt i min bok hittar man dock inte inne i järnboden utan i en liten oansenlig stuga en bit in i skogen där Michael Ellburgs installation repeatforeverafter huserar i ensamt majestät. Ljud, ljus och objekt formulerar tillsammans en malande mässa att försjunka i en stund. Ett ljudcollage är den bärande beståndsdelen och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är meditativt eller otäckt, men det kan också göra detsamma. Fängslande är det i vilket fall som helst. När jag vacklar ut ur stugan har hela landskapet annekterats av verket, och det gör bilturen tillbaka till Uppsala till en oväntat tilltalande upplevelse.

Broderier, plåtburkar och ljudcollage

En konstrundtur i Uppland är obligatoriskt sommarnöje. Konsthantverk och suggererande ljudcollage hör till det som inte bör missas för närvarande, skriver Sebastian Johans.