Bortom ögats och kamerans lins

År 2001 ställde han ut på MoMA i New York. Sedan dess är Andreas Gursky något av konstfotografins superstar, vars verk ropas in till fantasisummor på världens konstauktioner. Sonen till professionella fotografer i dåvarande östtyska Leipzig med utbildning i Düsseldorf under det expansiva 80-tal då staden var ett konstcentrum i Europa med profiler som Joseph Beuys och Bernd och HillaBecher. Kollega med andra fotokonstnärer som Thomas Ruff och Axel Hütte med vilka han i dag delar ateljé i ett hus ritat av syjärnarkitekterna Herzog och de Meuron.

Han har kallats reporter i världsandens tjänst av tyska konstskribenter. I dag arbetar han med en digital Hasselbladskamera som sitt redskap. Caravaggio, Caspar David Friedrich, Barnett Newman och Jackson Pollock, alla målare, hör till hans valfrändskaper. Nu ställer han ut på Moderna Museet i Stockholm - en konsthändelse av rang.

Sällan möter man ett konstnärskap som med sådan konsekvens som Gurskys hävdar bildens egen sanning. Som så omutligt förhåller sig suverän och oberoende till den verklighet som det mänskliga ögat förmår uppfatta. För Gursky är motiven endast det material han som konstnär använder för att berätta sin sanning.
Det betyder att han, som i fotografiet Mayday V från 2006 kan använda bilden av ett 4-våingshus för att berätta för sin publik om en byggnad med 18 våningar. Det innebär att han får oss att häpna över hur det är möjligt att se varje detalj i flera bilder med exakt samma skärpa. För det mänskliga ögat är detta omöjligt, så även för den fotografiska linsen. Ändå är resultatet en bild där varje liten del har exakt samma tydlighet.

Begreppet sanning som statiskt mätbart fenomen ifrågasätts därmed med emfas av Gursky som med konstnärens hela frihet och dagens raffinerade teknik kan manipulera sitt fotografiska material till önskad effekt. För det är så den förre eleven till de renläriga Bernd och Hilla Becher i dag arbetar. Utan hämningar när det gäller att punktera myten om fotografiets sanningsvärde skapar Gursky sin egen verklighet som är lika sann som vilken annan sanning som helst. Exakt hur han går till väga är hans egen väl bevarade hemlighet.
Närmast en förklaring kommer man kanske genom att se på Gurskys bilder som vore de målningar. Det är ett förhållningssätt som överensstämmer med hans eget sätt att förhålla sig till sin genre fotografin. I stället för palett och penslar använder Gursky fotografiska bilder och avancerade dataprogram för att bygga upp sina konstverk. Ett utmärkt exempel är fotografiet F 1 Depåstopp IV från 2007, där materialet i själva verket är närmare 100 olika fotografier som arbetats samman, inte till ett collage utan till ett fotografi som ger intryck av att han tagits vid ett och samma tillfälle på en bestämd plats.

På samma fria, mer om målerisk än fotografisk teknik påminnande arbetssätt väljer Gursky att fokusera på begrepp som skala och proportioner när han exempelvis skildrar en racertävling i Bahrain eller skidåkare i fotografiet Engadin II. De mikroskopiskt minimala skidåkarna kontrasteras effektfullt mot de majestätiska fjällen i bakgrunden. Ett guldkorn i den genren är fotografiet Dolomiterna, linbana från 1987. Det tar en stund innan ögat uppfattar den lilla linbanekorgen svävande högt över bergsmassiven. En liknande effekt åstadkoms i bilder från Niagarafallet (1989) där människornas och civilisationens litenhet i förhållande till den väldiga naturen tydliggörs.
Ett annat av Andreas Gursky ofta använt arbetssätt för att relativisera begreppen är massbilderna av föremål eller människor. Det kan vara sportskor på rad i en butik (Utan titel V från 1997), det västerländska överflödssamhället (99 Cent från 1999) eller solbadarna på Riminis strand (Rimini 2003). Det mest kända exemplet är kanske den berömda bilden från Stockholms stadsbibliotek där raderna av böcker ger ett nästan ointagligt intryck. Bilden blir nästan en abstraktion som förmår syntetisera själva begreppet böcker, bibliotek och bildning.
De vitklädda männen på Kuwaitbörsen tycks nästan sväva över golvet, fotograferade som de är i ett uppifrånperspektiv som är ett annat särmärke i Gurskys estetik. I Cheops brukar fotografen i stället ett extremt närsynt arbetssätt när han avstår från pyramidens kontur och i stället kryper inpå dess sällan sedda yta. Effekten är storartad, och åter igen tycks Gursky nästan skapa abstrakta bilder, dock hela tiden med utgångspunkt i det faktiskt sedda. Andra exempel på ett sådant betraktelsesätt är bilderna Puongyang och Kamiokande, alla från 2007.

För den aktuella utställningen har Andreas Gursky låtit kopiera stora delar av sin hittillsvarande bildproduktion i mindre format än de sedvanliga monumentala som är hans specialitet. Det betyder en i det närmaste heltäckande redovisning av hans konstnärskap. Ett urval av bilderna visas emellertid i sitt fulla format i utställningen som producerats i samarbete med konstmuseet Krefeld och Vancouver Art Gallery. Curator för den svenska versionen på Moderna Museet har varit dess intendent Fredrik Liew, som sett till att verken fått en genomtänkt placering

Det som gör den här utställningen till något alldeles extra är de möjligheter den erbjuder besökaren att följa Gurskys konstnärskap ända från de tidiga 80-talsbilderna till hans arbetssätt i dag. Det är en betydande resa som därmed blir synlig, från den tidiga bilden av flanörer vid Düsseldorfs flygplats, tagen av en fotograf som fortfarande präglas av sina lärares synsätt, till dagens snarast skolbildande fria förhållningssätt till motiv, teknik och "verklighet", demonstrerad med kraft i sena bilder som Katedral I eller Utan titel XVI från 2008. Det är bilder skapade av en konstnär som kapat alla förtöjningar och gett sig sitt eget bildskapande fullständigt i våld.
Katalogen som producerats är i princip utställningen i bokform, försedd med en kortfattad essä av Martin Hentschel från konstmuseet Krefeld.

Bortom ögats och kamerans lins

Med sin nya utställning erbjuder Moderna Museet en resa genom hela Andreas Gurskys konstnärskap, skriver Cristina Karlstam.