Bokstavliga kukhuvuden och andra väsen

Håll i er nu. Pistoldueller, uppfläkta bröstkorgar som befolkas av små marsianer, våldsamma uppkastningar, hårdrocksdoftande monster, zombier, surrealistiskt uppskurna och tänkande kroppar, människoätande jättar, rinnande näsor, rakblad som skär upp ögon, vilda fester, armbrytningstävlingar, vargmänniskor, gigantiska händer som mardrömslikt hotar gripa tag och här och där en liten naturstudie och ett och annat samlag. Samt ett högst bokstavligt kukhuvud. Och då har jag ändå bara avhandlat en handfull av de motiv som dyker upp i Robin Montelius, ska vi säga, milt högoktaniga utställning på Galleri 1.

Robin Montelius öser ur en stor bassäng av referenser av både populärkultur och konst- och seriehistoria, och vaskar dessutom gärna runt i medvetandets (mar)drömmande utkanter. Sigmund Freud eller kanske någon valfri jungian hade lätt fått sitt lystmäte.
På Galleri 1 visar Montelius både teckningar och torrnålsgrafik. Teckningarna hänger huller om buller och en bild rinner gärna över i nästa medan de grafiska bladen presenteras ramade intill varandra, även om de också hänger tätt.

Där teckningarna varierar i utförande, en del är snabba intryck och andra mer noggrant utförda tidstjuvar, förenas de grafiska bladen av att vara sanslöst genomarbetade som bra torrnål alltid är. Den kokande tematiken återfinns i de bägge uttrycken, även om grafiken är lite mer uppstyrd och tydligt berättande. Helheten är en tydlig presentation av en konstnär som besitter både teknisk skicklighet och en förmåga att ge efter för diverse infall som destabiliserar på ett positivt sätt.

På galleriets lilla övervåning är både väggar och tak täckta av teckningar och i stort sett hela golvytan upptas av en brits där betraktaren kan lägga sig ned och låta sig omslutas av bilder. Det spelar egentligen mindre roll om man uppfattar bilderna som drömmar eller mardrömmar – poängen är att ge efter för den flowlika bildstormen och låta sig svepas med. Den sänglika britsen kan också ses som en hänvisning till all den strukturellt bekönade ”pojkrumsromantik” som finns i Robin Montelius arbete, något som för övrigt också ekar i bilderna som i de allra flesta fall verkar var tillkomna med samma rusiga lust som barnet tecknar.

Jag brukar ofta känna mig tvungen att klaga på att Galleri 1:s minimala lokaler är överhängda. Men den risken elimineras förstås om man söker ett uttryck som inte redovisar punkt för punkt utan snarare arbetar enligt en metod som mest liknar en kaviartub som man har klämt ihop med stor kraft. Ibland är för mycket alldeles lagom.