Blick på mellanrum

Maria Bonnier Dahlins stiftelse har delat ut stipendier och stödköpt konst av unga lovande konstnärer sedan 1986 och brukar vara en förhållandevis god indikator på att en konstnär kommer att överleva i det kärva konstlivet. I år har stiftelsen utsett stipendiat nummer 61-63, och gästjuryn bestående av Olle Granath, ständig sekreterare vid Konstakademien, och Cecilia Wiedenheim, direktör på Iaspis, verkar ha styrt urvalet mot ett gapande mellanrum.

För om det är något som binder samman årets stipendiater Sofia Bäcklund, Kristina Matousch och Viktor Rosdahl så är det att de alla angriper ett fysiskt och direkt mellanrum, om än med helt olika infallsvinklar.

Sofia Bäcklund, som ställde ut ett verk i Uppsala stadsteaters foajé i våras, arbetar med skulpturala strukturer som kunde vara stiliserade illustrationer av ting och begrepp, men som mest ser ut som konkretiserat tomrum - gråa tunga massor som vi ständigt passerar i det offentliga och kanske till och med i våra privata rum. Det kladdiga, mörka tomrummet under diskbänken som döljs av en löstagbar men väldigt sällan flyttad list kunde tänkas intressera Sofie Bäcklund. Eller en tvättlina med kläder täckta av resterna från ett vulkanutbrott.
Kristina Matousch har ett renare och betydligt mer uppsluppet anslag och söker sällan sedda mellanrum i det kommersiella kretsloppet.

De där upphängningshålen på förpackningarna i butiken och skumgummit eller kartongen som skyddar en produkt i asken är hennes utgångspunkter. Massa är titeln på ett verk som lyfter fram mängder med små upphängningshål i perforerad metall - en hänvisning till flera konceptuella klassiker som placerar den funktionella håligheten i ett nytt estetiskt sammanhang bortom det ursprungliga användningsområdet. Kanske inte helt igenom eget, men snyggt och med ett avslappnat leende.

För Viktor Rosdahl handlar det mer om ett slags visuellt mellanrum som uppstår när man drar blicken från en bild till en annan. Hans målningar är glåmiga uppkastningar av referenser till en gammal konsthistoria och hans rökiga ytor bryts upp av detaljerade landskap som berättar om gryende industrialism i en slags dystopiskt civilisationskritisk anda. Det dystra budskapet och motiven krockar elegant med de sprakande referenserna till gamla mästare.

Mellanrummet visar sig som vanligt intressantare än det som omger det.

Blick på mellanrum

Mellanrummet har många former och valörer. Årets Bonnierstipendiater visar tre av dem, skriver Sebastian Johans.