Blandad kompott på Waldemarsudde

På prins Eugens Waldemarsudde bjuder ferieutbudet på blandad kompott. Hårdrocksfantasy, svensk modernism och keramisk skulptur mixas i tre utställningar som tillsammans bör tillfredsställa smaken hos en bred skara besökare.
Om du råkar älska gotiskt mörker, Sagan om ringen och gitarrbaserad metall vill du för allt i världen inte missa Ur Tolkiens värld, där den engelska målaren Paul Raymond Gregory bollar med just de nämnda referenserna. I stora bilder återges en svulstig kamp mellan gott och ont som känns igen från dammiga skivbackar och påkostade filmproduktioner. Gregory är fasansfullt hantverkssäker i sitt närmast klassiska måleri och är man en genrenörd träffar hans bilder säkerligen mitt i prick.

Om du däremot föredrar ett måleri av både modernare och, tidsmässigt, äldre snitt lär du med andan i halsen fly Gregorys slagfält och andas ut när du hittar det konstsamlande paret Levys donation ett par trappor upp.
Sven och Inga Levys donation består av 34 målningar som i hög grad faller inom ramen för Waldemarsuddes fasta samling. Svenskt tidigt 1900-tal, med andra ord: Sven X:et Erixson, Eric Hallström, GAN och paret Grünewald-Hjertén är förväntade namn som återfinns med hyfsat habila verk. Dessutom ingår ett dussintal verk av Halmstadsgruppen i donationen. Om du tycker att svensk, kanske lite urvattnad, surrealism är något att yvas över, då är utställningen en liten karamell att suga på. Och även om så inte är fallet är det ganska fascinerande att se en liten men uppenbarligen mycket omsorgsfullt ihopsamlad kollektion. Få verk sticker ut, och motiven är ganska försiktiga, men det känns att samlingen är resultatet av ett långt och uppriktigt intresse. Min personliga favorit blir Sigrid Hjerténs Flaggparaden från 1914, ett på ytan glatt marinmotiv som i några kraftiga rökpelare från fartygsskorstenar också får med det mörker som skapar det dubbla tilltal man ofta ser hos konstnären i fråga.
Ännu en trappa upp, i prinsens ateljé, och i trädgården, visas en utställningen med Ulla och Gustav Kraitz, som tillsammans skapat, i första hand, keramisk konst i närmare ett halvsekel.

Livsbejakande fröbärare som äpplen, kokonger och gravida torsos formulerar en konstnärlig utsaga som kretsar kring födsel, kretslopp och groende hopp och glädje. Det hela är ganska romantiskt, följsamt och tekniskt sett briljant. Paret Kraitz behärskar sitt stengods till fullo. Vid sidan av de keramiska skulpturerna visas också målningar i blandteknik och ett par installationer. Utställningens höjdpunkt för mig personligen är installationen Kol, där Gustav Kraitz mediterar över sin tid som internerad i en rysk kolgruva under andra världskriget. Verket består huvudsakligen av ett stort, lite upphöjt, podium där ett rektangulärt fält av stora mörka kolblock breder ut sig. Sofistikerat enkelt men en rungande underton av det förflutnas kalla vind. Inte illa.
Lite för alla och envar, kan sammanfatta Waldemarsuddes sommar, och om man ändå befinner sig i huvudstaden, gärna promenerandes på Djurgården, är ett besök fullt motiverat.

Blandad kompott på Waldemarsudde

Med mörk fantasy, ljus modernism och smått virtuosa keramiska utsvävningar bjuder sommaren på Waldemarsudde på en helhet som samlar en bred publik, konstaterar Sebastian Johans.