Bilder från tillvarons bakgårdar

Under de senaste decennierna har den konst som lite otympligt brukar benämnas som fotobaserad kommit att inta en tätposition i samtidskonsten. Men så har det inte alltid varit. Länge fick de konstnärer som valde fotografin som sitt medium acceptera att befinna sig i skuggan av de klassiska teknikerna. Och fortfarande är det inte alldeles självklart att renodlade fotoutställningar arrangeras, åtminstone inte på de kommersiella gallerierna. Än mindre att den köpstarka publiken väljer fotokonst som sina investeringsobjekt.Moderna museet har en lång tradition som förvaltare av den fotografiska bilden. När de nu väljer att som en av sina avgiftsbelagda utställningar visa verk av tre av 1900-talets namnkunniga konstnärer med den svartvita fotografin som sitt medium är det således i en redan väl inarbetad tradition som museets relativt nya intendent för fotografi, Anna Tellgren, agerat.Att kvinnorna för en gång skull dominerar är också helt i sin ordning, utan kvotering. Kvinnorna var tidiga i den fotografiska genren. Och även i dag är det bland de internationellt verksamma kvinnliga konstnärerna som den fotobaserade konsten har sina främsta företrädare. Namnlistan kunde göras lång.Moderna museet har valt att stanna vid en av de främsta, den amerikanska konstnären Diane Arbus (1923—71), ett synnerligen gott val. Arbus bilder brukar dyka upp i de flesta sammanhang där samtidskonstenbehandlas; här får hon gott om utrymme, och bilden av en av 1900-talets skarpaste avläsare av tillstånd, stämningar och människo­öden bekräftas med emfas. Här finns bilderna som fångat den mänskliga existensens livsångest i barnens gråt liksom de märkliga tvillingar och trillingar som exponerar sin förbluffande likhet och relativiserar allt tal om identitet och personlighet. Här visas människor i Central Park i New York, många av dem individer på livets bakgård, hårdsminkade, vulgärt klädda, ensamma. Och här saknas inte de bilder som blivit något av ikoner: mannen med papiljotter, den unga Brooklynfamiljen på söndagspromenad eller Pojke med leksakshandgranat i Central Park. Diane Arbus blick för mänsklig förnedring och mitt i detta en tveklös värdighet är imponerande. Hennes närgångna, avslöjande porträtt och miljöer blir aldrig utpekande, moraliserande, bara vemodigt konstaterande och på något underligt sätt bekräftande: detta är (också) livet.Om Arbus är den namnkunniga stjärnan, värd en egen utställning, är hennes lärare Minette Model (1901—83) inte mindre lysande men definitivt mindre känd, åtminstone här hos oss. Det är ett genialt drag av museet att exponera Models bilder i samma utställning som hennes framgångsrika elevs. Och att Arbus haft mycket att lära (och även gjorde det) av Model framgår ganska snart. Också Model valde med förkärlek de av livet och verkligheten tilltufsade och bedagade individerna till sina motiv i en fotografi som liksom Arbus andas respekt, klarsyn och vemod i god kombination. Jag fastnar längre framför hennes porträtt av slitna, lite bedagade individer på fashionabla Promenade des Anglais i Nice där de är lika självklara som lyxhotellens gäster.Och de äld­re, överdrivet sminkade och florbeklädda damerna på modevisning i New York går rakt in i hjärtat med sina lätt patetiska men respektingivande försök att bromsa det oundvikliga åldrandet.En särskilt plats intal Models vackra, värdiga porträtt av blinda; ett våghalsigt företag, kan det tyckas, att porträttera människor som själva inte kan se resultaten Att fotografen måste ha upprättat en förtroendefull relation till sina objekt blir särskilt tydligt i dessa bilder, något som gäller också i övrigt både för Model och Arbus. Utan en sådan gemensam överenskommelse mellan fotograf och fotograferad hade dessa bilder knappast varit möjliga.Men hur platsar då mannen i sällskapet, den svenske fotografen Christer Strömholm (1918—2002), bland dessa internationella stjärnor? Riktigt bra, måste det sägas. Också Christer Strömholms konstnärskap är ju numera internationellt uppskattat, och här försvarar han definitivt sin plats.Strömholm är ju inte minst berömd för sina fotografiska iakttagelser av gatuliv i världsstäder, och särskilt hans porträtt från Paris flyter väl in i helheten. Möjligen kan man säga att den manliga blicken håller en större distans till sina objekt. Men kanske är det mer en fråga om personlighet och läggning än om genus? Skillnaden är dock märkbar. Till och med när det gäller de unga vackra kvinnor som fastnade på Christer Strömholms kameralins i 1960-talets Paris finns mitt i den sensuella framtoningen en lätt distanserad hållning. Ett gentlemannamässigt sätt att närma sig kvinnorna, om man så vill. Men kanske vågade framför allt Diane Arbus gå längre och närmare i sina möten med människor än både Model och Strömholm.Det finns mycket sådant att fundera över i den här utställningen, där varje bild är en hel berättelse, värd att ta del av. En undran bara: varför denna trista exponeringsform på linjeräta skärmar; med ett så laddat bildmaterial hade en djärvare hängning kunnat höja temperaturen avsevärt. Nu är besöket i utställningen mest att likna vid bläddrandet i en bok: överskådligt, lättillgängligt men lite fantasilöst till formen.Desto innehållsrikare är utställningen tursamt nog till sitt innehåll.