Bilder av en annan sanning

Som så ofta förr i konstens historia går dagens nya landvinningar hand i hand med den tekniska utvecklingen. Nya media har totalt förändrat konstens landskap. I dag är videon en lika självklar genre som måleriet, skulpturen eller grafiken. I vissa perioder och i större utställningssammanhang har videokonsten till och med tenderat att ta över initiativet från de traditionella teknikerna. Sedan den dag Koreabördige Nam June Paik köpte sin första Sony Portapak videokamera i New York 1965 har han och en rad andra namnkunniga konstnärer utvecklat videokonsten till den position den har i dag. Sedan flera år tillbaka pågår en liknande utveckling inom den digitala konsten. I dag finns det mängder av konstnärer och institutioner som arbetar digitalt tack vare etableringen av World Wide Webb, det vi dagligen känner som www. Därmed har också nya krav när det gäller visning, inköp och lagring av konstverken uppstått. Samtidigt har nya vida fält för kommunikation och uttrycksformer etablerats.

Men även den fotobaserade konst som till slutresultat har fotografiska bilder som visas i traditionella former som "tavlor på väggen" i gallerier och museer har kunnat dra nytta av den tekniska utvecklingen. Det handlar alltså om konstnärer som använder de nya teknikerna som redskap i bildskapandet, inte som medium i sig självt. Med hjälp av digitalkameror och dagens avancerade bildbehandlingsprogram har fotografin alltmer släppt beroendet av det faktiskt iakttagna motivet. I dag arbetar många fotokonstnärer medvetet manipulativt i datorn med sitt fotografiska material. Resultatet blir bilder som är lika mycket måleri som fotografi. Fotokonstnärerna har därmed uppnått en frihet som ger dem alla möjligheter att skapa unika, "fejkade" konstverk, såväl rörliga som stillbilder.

Det gäller nu för konstpubliken att hålla detta faktum i minnet vid mötet med dagens fotokonst. Den vid det här laget gamla sanningen att ingenting är vad det synes vara gäller i hög grad för delar av dagens fotobaserade konst. En fotografisk bild kan i dag "ljuga" lika mycket som en målad, en videofilm kan vara en konstruktion som har väldigt lite med tv-kamerans dokumentation att göra. Fotografiet som sanningsvittne är således långt ifrån pålitligt. (Givetvis finns det också i dag fotografer som arbetar dokumentärt, men det är inte om deras verk det nu handlar.)
I Stockholm visas just nu två stora fotoutställningar som med all önskvärd tydlighet exemplifierar de ovan beskrivna förhållandena. På Moderna Museet är det den tyske konstnären Andreas Gursky som med suverän virtuositet använder sitt fotografiska råmaterial till mer eller mindre konstruerade bilder. (Andreas Gurskys utställning recenserades på UNT:s kultursida X/2 2009).

Också Loretta Lux, vars fotokonst nu visas på Kulturhuset i Stockholm, är bördig från Tyskland, född i östtyska Dresden 1969, men sedan änge med annan adress. Utöver hemort har konstnären också ändrat sitt tyska namn till artistnamnet Loretta Lux; namnet en av de få saker man har möjlighet att själv förändra, säger konstnären i en kort film som visas i utställningen.
Också Lux arbetar utan krav på autenticitet och "sanning", begrepp som annars brukat förknippas med fotokonsten. Med sina manipulerade och i datorn bearbetade bilder närmar sig Lux i själva verket måleriet i uttryckssätt och förhållande till den konstnärliga friheten. Barnen i Loretta Lux bilder tjänstgör snarast som modeller eller metaforer för det budskap konstnären vill förmedla. Klädda i strikta, prydliga kläder av vuxensnitt och ställda i olika landskap och rumsligheter med utraderade skuggor representerar de knappast sig själva utan är snarare konstnärens medel i ambitionen att problematisera vår tids syn på Barnet. De är allvarliga, svåråtkomliga främlingar, representanter för en (förlorad) barndom, aliens från ett för alltid förlorat paradis som i själva verket kanske aldrig funnits. Men som nu lever kvar som nostalgiska minnen i vuxenvärlden. De intresserar sig inte för besökarens blick som riktas mot dem via kameran; ofta är deras egna blickar inåtvända, ibland helt bortvända. De verkar helt och hållet inneslutna i sina egna världar dit vi inte har tillträde.

Att bilderna av de här barnen berör oss så starkt har att göra med denna drabbande insikt som Loretta Lux förmedlar. Vi ser barnen, men vi känner dem inte och har inget språk som kan överbrygga avståndet mellan dem och oss. Känslor av sorg, förvirring och saknad, men också ett diffust obehag infinner sig. Vilka är de här barnen? Vad är det för ett underligt landskap de placerats i? Ser och vet de mer än vi tror och förstår, om sig själva, om oss? Är det kanske det förlorade barnet i oss själva vi konfronteras med utan möjlighet till kontakt?
Om Andreas Gursky bland mycket annat kan sägas visa människans och individens litenhet i förhållande till naturen och till kollektivet, gör Loretta Lux oss smärtsamt medvetna om vår existentiella ensamhet. Och båda konstnärerna åstadkommer detta genom att bruka fotografin med fullständig frihet.

Bilder av en annan sanning

Den tyska fotokonstnären Loretta Lux utställning formulerar en drabbande insikt om vår existentiella ensamhet, skriver Cristina Karlstam.