Bilden bakom bilderna

Cecilia Larsson målar landskap, stilleben och interiörer med flera betydelseskikt. Imponerande, skriver Cristina Karlstam.

Lofoten

Lofoten

Foto: Pernilla Sjöholm

Kultur och Nöje2007-03-10 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Cecilia Larsson är en av alla dessa konstnärer, de flesta kvinnor, som ser till att vårda, förnya och utveckla måleriet. Redan 1992 kunde Uppsalaborna lära känna hennes drömska, ofta dubbelbottnade måleri när hon ställde ut hos dåvarande Konstsalongen Kavaletten. Då hade hon precis avslutat sina studier vid Konsthögskolan i Stockholm. Sedan dess har Cecilia Larssons måleri visats på en rad platser i landet och särskilt hos sedermera Stockholmsbaserade Galleri Kavaletten. Även Ekeby Qvarn har haft besök av Cecilia Larsson i en utställning 1998.

Nu är hon tillbaka i Uppsala, denna gång hos Galleri Linné, där hon visar en väl sammanhållen, tematiskt och koloristiskt homogen utställning. Cecilia Larsson målar föreställande, men att tolka hennes bilder anbart konkret vore att missa det väsentliga i hennes konst. Visst igenkänner man frukter, vaser och blommor i hennes stilleben, visst är det små hus som hukar vid kanten av väldiga berg eller kämpar
ar för sin plats bland björkdungar i hennes landskapsstudier. Och visst kallar hon sina målningar Ateljéutsikt, Porträtt eller Stilleben, när hon inte väljer geografiska bestämningar som Frösön eller Lofoten. Men det som sker i Larssons mycket medvetna måleri sker i första hand under ytan. Utsikten visar upp drömska landskap som bara till dels tycks reella, bergen veckar sig som vita kammar eller flyter som öar i dimmiga vatten. Cecilia Larsson låter betraktaren se landskapet/verkligheten genom konstens fönster, åskådligt gestaltat som just en fönsterutsikt eller ett stilleben. Det hela är raffinerat och mångtydligt, utan att förlora den äkta känslan för måleriets ofrånkomliga ytmässighet.

Färgskalan är hållen i kyligt blått, grönt svart och vitt, vilket i sig markerar at här rör det sig knappast är regelrätt representation. Stilen är återhållen, formspråket stiliserat och tonläget nästan surrealistiskt eller drömskt andligt, allt medan den fasta förankringen i måleriets egna villkor består. Människan i hennes landskap är osynlig; bara hennes hus finns där, som en del av helheten, inte dominerande, knappt självklart, kanske till och med hotat av naturens större krafter. Så målar bara en mycket medveten konstnär . Det är imponerande.
KONST
Galleri Linné
Cecilia Larsson
tom 18/3