Beth Laurin öppnar ateljén

Upptakten är blygsam: en linearritning i tusch från 1953 då Beth Laurin var elev vid Konstfacks skulpturlinje. Teckningen har numera 1 i en verklista på hela 132 nummer. Plus ett medierum med fem olika inslag, bland dem den performance med titeln Spindlar i snön som konstnären genomförde på Fylkingen 1986. Plus en konstbok designad av Laurin själv med ett rikt bildmaterial, en essä av Thomas Millroth och så katalogen till konstnärens debututställning, återgiven i faksimil

Vid en första anblick kan ansamlingen av verk i utställningen och boken tyckas tyda på att det rör sig om en sammanfattning av ett långt och rikt konstnärsliv. Anita Theorell, utställningens curator, har tillåtit sig ett närmast kalejdoskopiskt förhållningssätt till verk och rum. Ingen bekväm kronologisk promenad genom ett flödande rikt konstnärskap erbjuds. I stället får besökaren kryssa sig fram och vara beredd på tvära kast både när det gäller olika tekniker och uttryck liksom tillkomstår.
Att det skulle röra sig om ett avslut visar sig dock snabbt vara alldeles fel. Beth Laurin må vara 70 + - ändå får man känslan av att betrakta en Mitt-i-karriären-utställning av en konstnär som fortfarande är aktivt verksam i den skapande process som föder nya verk.

Beth Laurin debuterade alltså 1974 i Stockholm, och redan samma år visades hennes konst på Stadsbiblioteket i den vitala konststaden Umeå. Efter några år var hon ett etablerat namn i Konst-Sverige. Då hade hon också hunnit med ett moratorium under några år innan hon åter tagit upp studierna, den gången på Konsthögskolan (1967-72). Det var efter en lektion där för professor Ulf Linde som förstaårseleven Beth Laurin dristade sig till att föreslå Duchampspecialisten Linde att få ställa ut honom själv, signerad och klar, på dåvarande Galleri Burén. "Jag vill ställa ut dig", skriver Beth Laurin med eftertryck i ett i boken återgivet brev.
Hur Linde reagerade förmäler inte historien, men någon utställning av konstprofessorn blev det tyvärr aldrig. Hade den kommit till stånd hade Laurin tveklöst varit långt före sin tid; i dag är levande människor i utställningssammanhang ingen ovanlighet. Förslaget säger dock en el del om den unga konstelevens idérikedom och konstnärliga mod, något som sedan kommit att prägla hela hennes konstnärskap.
Den nu aktuella utställningen är som vid flera tidigare tillfällen utformad som ett slags öppen ateljé dit konstnären bjuder in sin publik att ta del av ett konstnärskaps utveckling och komma nära det som brukar kallas den skapande processen. Så var det 1993 när Beth Laurin "flyttade" sin ateljé till Teatergalleriet i Uppsala. Tio år senare, 2003, var Beth Laurin en av konstnärerna i Moderna Museets utställningsserie Udda veckor i exiltillvaron på Klarabergsviadukten. Beth Laurin var en av de konstnärer i denna utomordentliga utställningsidé som bäst förstod att utnyttja konceptets ad hoc-karaktär. Med generositet och öppenhet bjöd hon sin publik att stiga in i det fysiska och mentala rum där konsten blir till, skrev jag i min recension av den utställningen. Beskrivningen stämmer väl även för Akademiutställningen, där man alltså kan följa Laurins utveckling från elevårens linearritningar till de allra senaste verken av hennes tanke och hand.
Det betyder att många av de verk som hjort Beth Laurins namn känt finns exponerade i Akademiens spatiösa salar just nu. Skulpturen Tillstånd från 1969-70 som blivit något av hennes signum, är självklart med, liksom den väldiga skulpturen Del 1i glasfiberarmerad polyester från 1772. Nyrenoverad och bymarmorerad står den som en tung hjärtpunkt i den rikt orkestrerade utställningen. Här finns vidare exempel på Beth Laurins fotokonst, hennes teckningar i kol o, tusch och blyerts, installationer, vitriner och skulpturer, verk som blivit något av ikoner som exempelvis Paket, gatstenar försedda med röda band.
Utmärkande för Beth Laurins konstnärskap är inte minst den stora friheten i såväl tematik som val av tekniker, material och uttryck. I sin verktygslåda har hon ett stort antal redskap som hon med den professionella konstnärens hela frihet vet att utnyttja helt efter stundens och det aktuella verkets speciella behov.

Mitt i vimlet av stilar och formuleringar kan man också hitta renodlade små utställningar i utställningen, där konstnär och curator samlat verk som är besläktade eller som tidigare visats i separata exponeringar.
En sådan liten pärla i helheten är grupperingen av de till sitt yttre format små men till sin inneboende kraft och uttrycksfullhet närmast monumentala skulpturer i brons som för tre år sedan visades i en liten sparsmakad utställning hos Galleri Gösta Bergman i Stockholm. Det var ett arrangemang som kontrasterade starkt mot de övriga "ateljéutställningar". Här hade konstnären koncentrerat sig på en bärande idé som handlade om mänsklig utsatthet och isolering, formulerad med ett reducerat, tidlöst formspråk med stor expressiv kraft. Att återse dessa verk i den stora Akademiutställningen är ytterst tillfredsställande. Kanske är det fortfarande dessa och ett urval andra verk från tidigare epoker som utgör själva essensen i Beth Laurins osedvanligt mångsidiga och lödiga konstnärskap.

Beth Laurin öppnar ateljén

Beth Laurins stora utställning på Konstakademien i Stockholm är ett generöst ymnighetshorn, konstaterar Cristina Karlstam.