Berlin är mer än sin biennal
Konstbiennalen i Berlin med temat When things cast no shadow når inte riktigt upp till föregångarna, skriver Cristina Karlstam.
Den turkiske konstnären Ahmed Ögüts installation Ground Control hos Kunst-Werke.
Foto: Konstnären
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Årets biennal, den femte i ordningen, har en ung ledarduo som haft helt andra och annorlunda ambitioner och avsikter med sitt uppdrag. Polskbördige Adam Szymczyk, museichef i Basel, och hans codriver, Elena Filipovic, curator i USA, har inte nöjt sig med en gata för sin presentation av utvalda konstnärer. I stället har man lagt beslag på inte mindre än fyra utställningsplatser med Kunst-Werke på nämnda Auguststrasse som första (och största) anhalt, vidare Berlinikonen Neue Nationalgalerie, den av Mies van der Rohe ritade glaskuben till museum, Shinkelpaviljongen och slutligen den så kallade Skulpturparken mitt i Berlin, ett ingenmansland där en gång Berlinmuren skar igenom staden.
Inte heller har det aktuella curatorsparet begränsat sig till utställningar och program på dagtid. Med det lite pretentiösa temat Mes nuits sont plus belles que vour jours (Mina nätter är vackrare än era dagar) har man sammanställt ett kvällsprogram omfattande drygt 60 evenemang.
Under hela biennalens varaktighet till mitten av juni bjuds det på olika platser runt om i Berlin kvällsaktiviteter som ska komplettera och bredda biennalens utbud. Under de inledande pressdagarna hann man med ett par sådana kvällsaktiviteter, och programmet framöver rymmer bland annat en kväll med Complaints Choir, En guidad promenad i Berlins underground och en filmkväll med regissören Andrzej Zulakowski i fokus; Zulakowski var för övrigt den man som myntade begreppet Mes nuits... som nu blivit kvällsprogrammens titel.
@3a Text ui:Inga små ambitioner, således, trots att de båda curatorerna i flera sammanhang uttalat sitt ointresse för staden Berlin som ikon. Ändå är hela upplägget i hög grad ägnat att införliva hela konststaden Berlin under biennalens konceptuella tak. Och det ska också snart visa sig att flera av de inbjudna konstnärerna, de allra flesta unga och i större internationella sammanhang tämligen obekanta, på olika sätt valt att förhålla sig till just staden Berlin, dess historia och karaktär.
Radikalast i det sammanhanget är kanske den norske konstnären Lars Laumann, som i ett specialbyggt filmrum i Skulpturparken visar sin film Berlinmuren, en knappt halvtimmeslång berättelse om kvinnan som förälskade sig i Muren och gifte sig med sin kärlek. I ett med saklig röst framfört absurt budskap om kärleken mellan människa och ting problematiseras Berlins efterkrigshistoria med Muren som objektet i centrum för motstridiga känslor. Berättelsen om Eija-Riitta Berlin-Mauer från Liden norr om Sundsvall finns återgiven i Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok Orienterarsjukan (2001).
Polske Cezary Bodzianowski har i sitt verk Imago klätt en hel vägg hos Kunst-Werke med en Berlinkarta och på utvalda nedgångar till U-bahnstationer i staden placerat ljudinspelningar som besökaren får ta del av via hörlurar. Och Ulrike Mohr, Tyskland, har i projektet Neue Nachbarn planterat träd som vuxit på taket till det förra Palast der Republik, den asbetsbemängda DDR-ikonen, vars rivning stoppats i etapper men som nu enbart återstår som ett sorgligt skelett över förfelade drömmar och inhuman socialistisk politik.
Den rumänske konstnären Daniel Knorr som väckte stor uppmärksamhet när han visade en tom paviljong vid Biennalen i Venedig 2005, har valt att problematisera själva nationalitetsbegreppet när han försett Mies van der Rohes strama Nationalgalleri med 58 färgglada flaggor, representerande lika många berlinska studentföreningar. Inne i Nationalgalleriet är utställningen som helhet spretig och ojämn. Men undantag finns. Så är exempelvis amerikanska Susan Hillers bildlösa film The last silent Movie om världens utdöende språk är en stark kommentar till såväl nationalism som globalisering i vår samtid. Samiskan finns med i ett inslag.
@3a Text ui:Att flytta sitt hemlands aktuella frågor till Berlin är ett grepp hos flera medverkande konstnärer. Katerina Seda, Tjeckien, medverkar i såväl Kunst-Werke som Skulpturparken med sitt koncept Over and over, bland annat omfattande en performance med aktörer från Sedas hemstad Lisen i Tjeckien.
I en cirkelformad installation gestaltar Seda frågor om stängsel, gränser och avstånd i såväl fysisk som mental mening. Vid invigningens performance i Skulpturparken klättrades det över installationens väggar, fönster krossades och slagord målades på stängsel och stolpar.
Den belgiska onstnärsduon Jos de Gruyters och Harald Thys video Die Fregatte handlar om att se och bli sedd och om en åskådliggjord alienation och kontaktlöshet. Fokus för de agerandes blickar är modellfartyget; själva interagerar de inte med varandra utan framställs som isolerade öar av kontaktlöshet. Effektfull är också belgiske Manon de Boers film Two Times 4.33, en ljudlös konsert där det exekverade verket är John Cages berömda komposition. Det betraktaren får se är pianisten, djupt koncentrerad vid sitt stumma instrument. Kinesen Zhao Liang ger en komplex bild av sitt hemland i filmen City Scene, medan norrmannen Pushwagner i sina teckningar av den moderna stadens stress, anonymitet och tempo lägger ett ironiskt. humoristiskt raster över tillvaron.
@3a Text ui:Sammantaget når årets Berlinbiennal knappast upp till föregångarna. Ambitionerna är det inget fel på, men resultatet lite blekt. Avsaknaden av samlande tema och det faktum att flera av de visade verken inte riktigt håller måttet för ett sammanhang som detta bidrar till det lite tveksamma resultatet.
Men Berlin som konststad är mycket mer än en aldrig så attraktiv biennal. Denna gång har flera av stadens vitala konstgallerier satsat extra mycket, medvetna om att en stor och intresserad konstpublik söker sig till Berlin våren 2008. De unga galleristerna längs Brunnenstrasse passade på och bjöd på konstfrukost en lördagsmorgon. Besökarna hos exempelvis Galerie Birgit Ostermeier på nya adressen Brunnenstrasse 10 kunde samtidigt se Christian Schönwälders explicita skulpturer.
Och hos Komet Galerie på samma gata roade Heinz Schmöller med sina tablåer ur vardagslivet, utförda som pärlplattor.
@3a Text ui:Hos Galerie Filiale, också på Brunnenstrasse, svarade Jana Gundsheimer för en av detta Berlinbesöks största och starkaste upplevelser. Heiligsprechung är en installation i många och olika delar, gestaltande en fiktiv profan "helgonförklaring" med politiska förtecken. Det hela är format som en djupt allvarlig och samtidigt hämningslöst ironisk lek med politiska schabloner.
Svenska Galerie Nordenhake slutligen är ett av 10 kvalitetsgallerier som samlats på adress Lindenstrasse 34-35. Nordenhake visar just nu en genomarbetad och mycket tänkvärd utställning av svenska Ann Böttcher (Bror Hjorth-stipendiat 2002), där den nazistiska skogs- och naturkulten åskådliggörs i bild- och textdokument, varvat med Böttchers finstilta teckningar av granar. Ann Böttchers utställning hade inte bara platsat i en Berlinbiennal 2008. Den hade dessutom avsevärt ökat denna biennals kvalitet och angelägenhetsgrad. För konstturisten i Berlin blir besöket hos Galerie Nordenhake den grande finale som Biennalen inte riktigt orkar med att erbjuda. Trots spektakulär gatuperformance i motorcykelbelysning utanför Kunst-Werke, där den turkiske konstnären Ahmet Ögüt påstods förflytta ett stycke mörklagt Istanbul till Berlin.
Allt besökarna fick se var en man som lät sig rakas; vem som var konstnär - den rakande eller den rakade - blev aldrig riktigt klarlagt. Men kanske var det ändå just denna performance som skapade den positiva osäkerhet som ett konstevenemang av den här karaktären behöver för att bli riktigt spännande.