Ett par timmar innan jag skulle se Euskefeurat spela så läste jag att Isabella ”Blondinbella” Löwengrip snart följer upp sitt succémagasin Egoboost med en ”coachande självhjälpsbok.”
Den leende stjärnbloggerskan från Stureplan fanns kvar i mitt minne när jag väl satte mig ner på Reginateaterns läktare för att höra sex griniga pessimistkonsulter från Norrbotten sjunga att ”det är lika bra att sluta drömma: det går åt helvete i alla fall”.
Det kändes befriande på något vis.
Inte minst så är jag glad över att få leva i ett land där det finns plats både för framgångsrika glamourdrottningar från storstaden och barska gubbar från glesbygden som tjurskalligt väser Vi flytt int’!
Euskefeurat lär betyda ungefär ”olustig” på Pitemål och gruppen har åtnjutit kultstatus i den nordligaste tredjedelen av vårt land ända sedan tidigt 80-tal, bland annat därför att de älskar att vältra sig i fördomar kring sin egen sort.
Alla som någon gång har vistats i norra Sverige vet att det där liksom här finns alla möjliga sorters typer, åsikter och karaktärer. Men det är den norrländska karikatyren som både vi sörlänningar och norrlänningarna själva älskar, han med skogshuggartröjan, skoterkängorna och det karga ordförrådet.
Detta ställer Euskefeurat mot den kotlettfrisyrskammade innerstadssnobben som refererar till Sverige utanför tullarna som ”ute i landet”. Gruppens världsbild är svartvit och mycket underhållande, driven till perfektion av gruppens frontman och välkände komiker Ronny Eriksson.
Dessa ständiga vänsterjabbar norrifrån framfördes med en varierande akustisk sättning, på ståbas, banjo, slide guitar, munspel och tvärflöjt. Medlemmarna bytte instrument med varandra i ett högt tempo och deras spelglädje parades med hantverksskicklighet.
Samtidigt var konserten skönt avslappnad på 70-talsvis. Skäggstubb och bekväma kläder som satt lite på trekvart bidrog till det otvungna intrycket, liksom välskrivna texter med flyt i, rader som inte handlade om samhällets häftigaste vinnare utan om de annars så tysta vardagshjältarna: undersköterskorna, åkarna, skogshuggarna.
Euskefeurat må kännas både bakåtsträvande gnälliga och omoderna. Men ibland är det precis vad man behöver för att stå ut i ett leende framgångssamhälle.
Kort sagt: Sverige behöver både sprättarna på Stureplan och de skrävlande a-lagarna på Rådhustorget i Piteå.