Avlyssnat mellan raderna
Vidden i Anders Widoffs konstnärskap har aldrig tidigare blivit så uppenbar som i Liljevalchs förnämliga mitt-i-karriären-utställning. Här framträder en konstnär som med absolut gehör avlyssnar sitt eget hjärta och allas vår verklighet, skriver Cristina Karlstam.
Anders Widoff visar en mitt-i-karriären-utställning på Liljevalchs konsthall.
Foto: Mathias Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
@3a Text:Djävla ocean skriver han med vit text på svart bakgrund. Som kritskrift på barndomens svarta tavla: Låt stå! Lika explicit, lika lätt att sudda bort.
VEM REAGERAR, vem hör? Gud? Han finns där, som en frånvaro, en fråga, men också, paradoxalt, som ett slags märkligt hopp i Anders Widoffs bildvärld. Eller i varje fall tecknet för gud. Nåden, skriver han på målningen av plexiglas, tillfälligt, knappt läsbart. Som vore ett mer bestämt påstående alltför farligt utmanande. Nu formulerat mer som ett hopp, ett trots allt. Nåden som en möjlighet, men åtkomlig endast mellan raderna.
Eller ta hans berömda rutmönstrade målningar från 80-talet. Våra välbekanta mönster, symboler för ett folkhems vardagstrygghet? Kanske även detta, men mer ett sofistikerat samtal med föregångarna i konstens historia. Titlarna vidgar betydelsen ytterligare: Förtroende, Möjligheter.
ANDERS WIDOFFS utställning hos Liljevalchs är en så kallad mitt-i--karriären-utställning, byggd enligt kronologisk modell. Det är ett bra koncept som ger besökaren en översiktlig bild av ett konstnärskap präglat av på en gång ovanlig konsekvens och en lika fruktbar "trolöshet" när det gäller tekniker och motiv.
Således kan man på en och samma gång finna kongruenser mellan de tidiga Valandmålningarna och de allra senaste verken, tillkomna efter tsunamikatastrofen vid årsskiftet.
Hav, vatten, båtar har alltid haft en stor betydelse för Anders Widoff. I utställningen ingår också en svit målningar, tillkomna på Långviksskär i Stockholms skärgård. Och i ett av de allra senaste verken placerar han en liten amorf lerfigur i en bräcklig farkost på drift mot den "djävla ocean" som hotar att uppsluka allt.
MEN SÅ I RUMMET INTILL: det trygga ateljégolvet med alla sina spår av verksamhet och verklighet. Konstnärens eget ateljégolv, uppbrutet, upphöjt till konstobjekt, precis som köksstolarna bakom vitringlas. Högt och lågt, vardagligt och unikt.
Åter krävs av besökaren förmågan att läsa mellan raderna. Och att vara beredd på uppgiften att värna, bära, skydda. Skydda vad? Det egna livet, alla levandes liv. Som haren i sin korg, väntande på att bli buren. Med nåden, den farliga, som en hägring.
En tro trots allt, trots Djävla ocean, trots tillvarons olidliga lätthet och livets ofattbara förgänglighet. Trots döden. Anders Widoff säger det rent ut: Hur tro på trots mot döden? Återigen skrivet med vit skrift på svart tavla. Eller med raden av skor, bortgångne svärfaderns begagnade, nu sammanställda till ett minnesmärke. Och en protest mot denna död. Djävla ocean.
Anders Widoff vägrar att inordna sig, eller rättare: han vet att dagens (liksom gårdagens) ideal i morgon kan vara förkastade, bortglömda, föraktade. Varje ordning är tillfällig, kallar han ett verk och vet att förhålla sig öppen och ifrågasättande men också medveten om gårdagen.
I en serie målningar närmar han sig Nils Möllerbergs konst, en självklar del av det offentliga rummet i hans barndoms Malmö. I dag i det närmaste bortförd som representant för en estetik som nu betraktas med misstro och skepsis. Anders Widoff prövar,metodiskt, hur Möllerbergs skulpturer i dag låter sig överföras i tvådimensionell gestalt, inte som avbildningar men som ekon från en annan tid med andra ideal än dagens.
FLER SAMTALSPARTNERS skymtar, Miró, Beuys. Men också verk där uttrycken reduceras till det yttersta, ner till det mest basala, avskalat, oglamoröst. Hela tiden med vissheten om att det viktigaste kanske ändå aldrig låter sig formuleras, än mindre kommuniceras, utan måste förstås mellan raderna.
Det gäller i hög grad de alldeles nya bilder där Widoff via texter direkt i målningarna hänvisar till katastrofen i Sydostasien för några månader sedan. Aceh, skrivet med den vita färgen på den svarta bakgrunden, är inte enbart en geografisk och mental bestämning utan förvandlas till en ikon, ett tecken, vars giltighet kommer att sträcka sig långt fram.
Det är i ljuset av verk som dessa som den ton av tillit och tvivel, verklighetsförankrad vardaglighet och metaforisk, nästan metafysisk innerlighet bäst kan förstås.
HUR TRO PÅ TROTS mot döden? På trots mot Djävla ocean? Plötsligt är det mycket långt till köksrutornas trygga förtroende och hemvist. Kvar finns bara (som för haren) en stilla väntan på Nåden.
Kanske handlar det till sist också om ett slags botgöring? Att likt Kristusbäraren Sankt Kristofer bära all världens tyngd över den djävla oceanen.
Anders Widoffs utställning, arrangerad i samarbete med curatorn Mårten Castenfors, hör till det riktigt sevärda i Sverige just nu.