Att vårda sin inre Peter Pan

Det händer allt mer sällan att man stöter på ett informellt måleri som struntar i att söka genvägar, eller omvägar - beroende på hur man ser det, via intellektet. Och när det väl händer sänks upplevelsen ofta av att inte ens konstnären tror på det han gör.
Hos Jan Brauner, som just nu ställer ut på Galleri Strömbom, finns det dock en obruten tro på färg på yta, och när Brauner blir som bäst hittar han just den där sällsamma punkten som man letar efter när man ställer sig framför ett konstverk. Ibland räcker några snabba råa penseldrag med akrylfärg, gärna ovanpå en mer bearbetad men övergiven komposition, mycket långt.

Ett likartat förhållningssätt hittar man på Galleri 1, där Marita Gatte visar upp ett antal målningar som blandar olja, tempera och kol. Linjerna är ofta snabba, medan arbetsprocessen är långsam. Ofta antyds en rumslighet som liksom ger vika och finner sig i att leva tillsammans med resten av det som täcker ytan. Precis som Brauner är Gatte lite ojämn, men när det väl sätter sig ordentligt kan betraktaren förlora sig en bra stund.
Vad det handlar om illustreras egentligen ganska bra av Martin Ålund, som har stigit in på Teatergalleriet med en serie målningar under titeln Never Never Land. Ålunds kraftfulla landskap drar mot det abstrakta och fläskar på ordentligt med sublima intryck i form av hisnande vyer, farliga moln och ödesmättade nästan apokalyptiska toner.
Vad Martin Ålund egentligen är sysselsatt med är ett utredande om det skenbart enkla som gång på gång lyckas tala till en publik och tar Joy Divisions klassiska låt Love will tear us apart, och en dikt av Jaques Werup, som exempel. Och det är alldeles riktigt. Måleri har mycket gemensamt med popmusik, som i sin tur har mycket gemensamt med poesi. Några få ackord och en bunt nötta romantiska strofer kan träffa lyssnaren/läsaren/betraktaren hårdare än en kula, och samtidigt kan samma ackord och samma strofer formuleras till en provocerande kliché som på sin höjd kan förnöja en slentrianlyssnare som inte gör någon större skillnad på musik och öronvax. Det är egentligen mycket märkligt.

Det finns givetvis inget entydigt svar, men någonstans handlar det om hur betraktaren, eller lyssnaren, positionerar sig i förhållande till det som ses. Som upphovsman till sina målningar är Martin Ålund den första betraktaren och i verkens gemensamma titel antyder han att åtminstone en del av lösningen står att finna i den barnsliga nyfikenhet som bor djupt inne i varje individ. Det gäller att vårda sin inre Peter Pan.

Att vårda sin inre Peter Pan

Martin Ålund målar apokalyptiska landskap och lyckas smälta samman Ian Curtis och Jacques Werup, skriver Sebastian Johans som har tagit en gallerirunda i Uppsala.