Att vara eller icke vara

Två unga fotografer, två reflektioner över den där otäcka, vidriga och oändligt lockande brottpunkten mellan vara och icke vara. Vi har sett det förut. Vanitasmotivet återkommer inte bara stötvis under vissa perioder av konsthistorien. Det är ständigt där, om inte högst upp, så i alla fall väldigt högt i agendan. Det är inte så konstigt. Som On Kawara, världens bästa nu levande konstnär, en gång konstaterat: Kontinuitet betyder ingenting, diskontinuitet betyder existens. Strängt taget är det allt vi människor har att klamra oss fast vid. Det är därför konstnärer envist fortsätter kartlägga sin egen dödlighet, och det är därför vi betraktare inte tröttnar på att möta motivet.

Anneé Olofssons konst tar vanligen plats i ett slags glidande sidospår där samtid, förflutet och framtid flyter ihop och betraktas med en sorgsen, men alldeles klar, blick. Som råmaterial använder hon ofta den privata sfären, främst sina föräldrar och sig själv. Vid sidan av sidan av ett elegant gestaltande av förgänglighet kretsar Olofssons verk kring det som konstituerar och upplöser eller demonterar identitet. Att möta Olofssons bilder, filmer och installationer känns ungefär som att försöka men inte riktigt lyckas lösa ett pussel med ganska få bitar. Man tror att man vet hur helheten ska se ut, alla bitar verkar passa, men av någon anledning får man inte riktigt till det. Det är ett imponerande konstnärskap.

Utställningen Alla ends have a start visar ett par filmer, några fotografier och en platsspecifik installation.
I ett av de två rummen som utställningen tar i anspråk hänger Olofssons karaktäristiska fotografier på väggarna. Mörka bakgrunder och närvarande konsthistoria i kombination med en skarp känsla av nu.

I mitten av rummet visas två filmer rygg mot rygg med varandra. I Evil eye ligger konstnären på en säng och stirrar in i kameran, nästan frusen i ett ögonblick av brott, mentalt eller fysiskt. I den andra filmen, Say hello then wave goodbye, är konstnären bokstavligen fryst. Betraktaren får möta en isavgjutning som smältande flyter samman som om den genomgick en förruttningsprocess i ultrarapid. På golvet under filmen ligger plexiglasverket I caught a glimpse and now it haunts me som visar konstnärens spegelbild i ett mörkt vatten, presenterat i autentisk pölform. I kombination med den smältande skulpturen en mycket elegant tolkning av Narcissos.

Det är dock det andra rummet, och installationen All ends have a start, som är utställningens höjdpunkt. Centralt placerad visas en stor bild, tagen på samma plats den hänger, där konstnären ligger utslagen på golvet, knockad av ett annat fotografi som har landat rakt på hennes rygg. Platsen identifieras genom en stor spik som finns både i bilden och i betraktarens "verklighet", på andra sidan rummet står det stora fotot som har dödat konstnären. Det är hämtat från en serie, We are not who we used to be, som Olofsson skapade för några år sedan. Det förflutna har hunnit i fatt henne. En rolig åminnelse om den oundvikliga punkt i en människas liv då det förflutna är allt som återstår.

I våningen under har dessutom ytterligare tre verk av Olofsson placerats in i universitetets samling av äldre konst. Det är porträtt ur serien Will you still love me tomorrow, som visar kvinnor med målade krackeleringar i ansiktet. En uppenbar lek med tid som inte gör särskilt mycket varken till eller från för utställningens helhet.
Martina Hoogland Ivanow delar ganska mycket med Anneé Olofsson, inte minst ett anslag som känns lätt och som skapar bilder som utan uppenbara konflikter tar sig in i betraktarens medvetande och sedan stannar oväntat länge. Hoogland Ivanow är emellertid en mer renodlad fotograf, och driver jämsmed konstnärskapet en framgångsrik karriär som modefotograf, och hennes utställning Far too close har inte lika många underströmmar som Olofssons utan fokuserar som titeln antyder på kontraster mellan det som är nära och långt borta.

Otillgängliga farliga och främmande miljöer möter bilder av intimsfärens privata karaktär. Det är ödesmättat och varmt på samma gång. Och mycket mjukt och vackert utfört. I många bilder finns dessutom en lek med speglingar, eller skenspeglingar, och små upprepningar. En murken stör kan exempelvis möta en parallellgestalt i ett mäktigt träd. Vanitaskänslan är här mindre uttalad och märks mest i det reflekterande meditativa betraktandet som tyst viskar någonting om det stora i ett litet liv.

Att vara eller icke vara

Att leva är att dö. Det är en insikt som delas av de bägge fotokonstnärerna Anneé Olofsson och Martina Hoogland Ivanow som just nu visar var sin utställning på Uppsala konstmuseum, skriver Sebastian Johans.