Asiatisk vind hotad av stiltje

Det sprakar om den asiatiska konstscenen. Konstsamlare från hela världen söker nya marknader, och hela det västerländska konstetablissemanget börjar inse att den hegemoni man en gång verkade inom en gång för alla är på väg att falla sönder. Perspektiven måste växa. På danska Louisiana öppnade häromveckan utställningen Made in China, och på Kiasma i Helsingfors vigs vårens och sommarens stora utställningar åt konst signerad av asiatiska utövare.
Kiasmas vårsatsning Wind from the east bär underrubriken "perspektiv på asiatisk samtidskonst". Och det är just vad det handlar om. Att famna den asiatiska konsten som helhet är knappast möjligt i en enda utställning. Ändå blir det lätt stora svepande gester.
Bara att tala om asiatisk konst som en enhet är att riskera en generalisering.

Svårheten i att skapa en överblick blir tydlig på Kiasma. De deltagande konstnärerna Chen Zhen, Hu Yang och Yang Zhenzhong från Kina, Henri Dono, Eko Nugroho, Melati Suryodarmo och Entang Wiharso från Indonesien samt Araya Rasdjamrearnsook från Thailand kommer från länder som sammanslaget bär en fjärdedel av världens befolkning. Med detta i åtanke är det förbluffande hur lite man som västerlänning känner till om den konst de, i ett snävt geografiskt perspektiv, representerar och hur lätt en orientalisering kan smyga sig in i också de mest välvilliga sammanhang. Fixstjärnor kan lätt göras till belysande exempel som i själva verket skymmer den konstscen de anses representera.

Eller kanske ska man inte vara överdrivet pessimistisk, en integrerande utveckling som både krymper och expanderar den globala konstarenan är stadd i rörelse. Det måste få ta tid.
På Kiasma finns heller ingen uttalad helhetsmässig ambition. Utställningen får betraktas som en i raden av många som konstkonsumenten med största sannolikhet ska möta under de närmaste årens bildningsresa.
Ändå finns det en del att anmärka på. Trots att utställningen visar många uttrycksformer, från serier till performance och hyfsat traditionell oljemålning, anar man under ytan en tendens att lyfta fram de drag av folklore som finns att hämta i konstnärernas verk, och det kan kännas som en väl tydlig, förvisso fungerande men ganska sliten, ingång till ämnet. Jag tänker här närmast på de indonesiska konstnärerna Henri Dono och Entang Wiharso som bägge flitigt använder myt och folkkonst i sina arbeten. De är bägge burna namn som behärskar att sampla tradition och modernitet men här tar de nästan ut varandra.

Lite synd är det också att den thailändska konsten endast representeras av Araya Rasdjamrearnsook, som i och för sig är en personlig favorit, och hennes märkligt livsbejakande videos där hon klär och talar med döda kroppar. Rasdjamrearnsooks verk tål att ses upprepade gånger, men hon är med sin stjärnstatus ett väldigt enkelt val för utställningscuratorerna.
Men det finns också mycket att glädjas över. Inte minst de fina verken av den alltför tidigt bortgångna exilkinesen Chen Zhen, som suveränt reflekterade kring ett hemland i snabb omdaning. Installationen Daily Incantations visar till exempel en stor halvcirkelformad läktarliknande struktur, lite som en anatomisk teater eller en cirkus, där traditionella kinesiska nattkärl utgör en publik som ögonlöst stirrar in mot ett centrum bestående av en stor bur fullastad med gamla datorer och annan teknisk utrustning. En homage till Duchamps pissoar och en stilla kontemplation över yrvaken konsumtionskultur på samma gång.

Också Hu Yang och Yang Zhenzhong gör kongeniala iakttagelser av mittens rike. Den förstnämnda med en lång serie fotografier, Shanghai living, som dokumenterar boende i titelns miljonstad tillsammans med utsagor från de avbildade personerna som berättar om sin syn på livet och sina drömmar. Vissa starkt influerade av väst, andra fast i kulturrevolutionens drömmar och några mitt emellan. Yang Zhenzhong gör ungefär samma sak, men från andra utgångspunkter. Bland annat i en installation med ett antal massagestolar strippade på tyg och stoppning som otäckt brummande står mitt i rummet och kränger sig som framtida urtidsdjur, liksom bara i förbifarten reflekterande över den moderna människans dröm om lyx. Samma konstnärs videoloop, Light as fuck, som med enklast tänkbara trickfilmning visar upphovsmannen balanserande Shanghais högsta skyskrapa, och därmed hela staden, på sin fingerspets, är också bedårande i sitt snabba tilltal.

Ytterligare en upplyftande bekantskap är den indonesiske performancekonstnären Melati Suryodarmo, vars filmade föreställningar snabbt kastar sig mellan allvar, sorg och komik. Inte minst verket Butter Dance, där konstnären iförd svart klänning och likgiltig min förgäves försöker dansa på ett smörtäckt golv. Det är en omöjlig uppgift. Hon faller och tar sig upp, faller igen, tar sig upp och så vidare: Livet i ett nötskal.
Wind from the east lever som helhet betraktad inte riktigt upp till mina höga förväntingar, det saknas ett genomgående flyt som man annars ofta möter på Kiasma. Men trots detta visas mycket sevärt som Helsingforsresenären gör bäst i att inte missa.

Asiatisk vind hotad av stiltje

En vind från Asien har dragit in på Kiasma i Helsingfors, och även om helheten är ganska ojämn blir det flera intressanta möten, skriver Sebastian Johans.