Det som balladen är för musiken kan man säga att porträttet är för bildkonsten: I ett lyckat scenario kan stillsamheten och ärligheten röra ditt innersta, tvinga dig till tårar. Om konstnären/artisten däremot levererar med tveksamhet eller återhållsamhet så finns där ingen stråkkvartett i världen som kan komma till undsättning. Porträttet som konstform är naket, blottat och i bästa fall sprängfyllt med känslor. Jag skulle till och med vilja påstå att ett porträtt som lämnar betraktaren ljummen är ett konstverk som på ett eller annat sätt har misslyckats. Avsmak, ilska eller eufori spelar mindre roll men likgiltighet är en dödsdom.
På Å-huset har åtta konstnärer tagit sig an uppgiften att porträttera, antingen sig själva eller någon annan. Från alla väggar möts betraktaren av ögon som följer en genom utställningsrummet. Det är tunga blickar, som i Jekaterina Pertofts intimt målade bild av en (sin?) åldrad mamma. Det är undvikande blickar, på samma gång uppgivna och drömmande, som i porträttet av Lars Lerin av Eva Murane Grantina. Här finns även genomborrande ögon med iris som av kvicksilver (Tomas Tranströmer porträtterad av Eva Murane Grantina och Dr. Lars Frykholm målad av Jim Frykholm) och nyktert plirande som hos den av åldern märkta Kristina Jansson, även hon av Frykholm.
Att betrakta ett porträtt är att se en spegel från sidan där konstnär och den porträtterade samsas om penseldragen och blyertsstrecken. Samtidigt som konstnären ska fånga ett ”något” hos sitt objekt så krävs det att något från konstnären samtidigt följer med: om den ena är färgen så är den andra penseln. Kanske är det därför som självporträtt är så intressanta, eftersom konstnären då tvingas förhålla sig till sig själv både som objekt och som subjekt. På Å-huset imponerar Stina Wollter med sina självporträtt (hon ställer ut tre). ”Att sväva med innehåll” heter den största och är gjord med akryl på plexiglas vilket ger ett djup till den på konstverket svävande kroppen som för tankarna till en korsfäst Jesus. I centrum av hennes kropp ses ytterligare två människor som samspelar med konstverkets titel. Självporträttet rycker tag i en, inte bara på grund av sin storlek och sin centrala placering i rummet, utan för att det ämnar porträttera något som ligger bortom ansiktsdrag och minspel. Tillsammans med konstnärens andra två självporträtt återskapar det en av flera dimensioner av henne.
Och det är här som utställningen Att läsa ett porträtt verkligen lyckats. Mångfalden, dels bland konstnärerna men framför allt hos varje konstnärs olika verk, lyfter samtliga porträtt. För det är någonstans den insikten som dröjer sig kvar, att varje människa har så många fler ansikten än det hon själv ser i spegeln.