Det är svårt att argumentera emot ”Allt ljus på Uppsala”. Och det är ett problem som har påverkar arrangemanget ända sedan starten 2008.
Intentionerna är så bra. Att aktivera stadsrummet, att bringa ljus i mörkaste november, att bjuda invånare på en hurtfrisk promenad genom ett centrum som annars gärna ligger tyst och öde.
”Allt ljus på Uppsala" är så utpräglat feelgood att det gör ont, och mellan stationerna av stjärnglittrande lägereldar av laser och halogen är det nästan så att man hör hur allt ifrågasättande irriterat röstas ner på planeringsmötena: ”Men var inte så jävla negativ!” Att arrangören Destination Uppsala kallar sponsorer och samarbetspartners för ”ljusvänner” säger möjligen det mesta.
Det här märks också på årets upplaga av arrangemanget, som sedan i fjol återkommer varje år istället för vartannat.
Det är knappast överraskande, men ändå lite förvånande eftersom fjolårets upplaga av festivalen för första gången hade kommit tillrätta med en del av problematiken. 2018 hade ”Allt ljus på Uppsala” bestämt sig för att vara ett konstarrangemang och inte bara ett mer diffust ”trevligt ljus”-arrangemang”, och det kändes att det fanns en tydlig idé. Det gör det inte i år. Förra året var som bekant det stora Ingmar Bergman-jubileet, och gissningsvis bidrog det till en budget långt större än årets, vilket kanske gör en jämförelse orättvis.
Årets version är mindre, spretigare och mer återhållsam. Men med åtta ljusverk och fem ljussättningar av befintliga offentliga konstverk bjuds besökarna ändå på ett hyfsad promenad genom Uppsala.
En av ljusfestivalens stora fördelar är att den pekar på hur enkelt det kan vara att göra små men betydande förbättringar i stadsrummet. I Carolinaparken har Pelle Svanslös lekplats till exempel fått en omfångsrik ljussättning med verket ”Mjau”, som lyser upp parkens lekbyggnader på ett sätt som gör den tillgänglig också efter mörkrets inbrott, vilket naturligtvis vore önskvärt i alla parker.
På universitetsbiblioteket Carolinas fasad pågår ett ljusspel som enligt uppgift vill stå upp för det öppna samhället, vilket i sak är charmerande. Men även om de flimrande mönstren antyder brinnande bokblad och kättingar som dras isär så smakar helheten lika mycket disco i Magaluf som patosfyllt motstånd.
Då fungerar snarare den lite mer återhållsamma regnbågs-ljussättningen av Helga Trefaldighets kyrka ett stenkast bort som ett tydligare ställningstagande.
Några av årets ljusverk känns som goda idéer som inte har fått det utförande de förtjänar. Och några känns nästan för självklara för att vara med i festivalen. Ljussättningen av stadens broar, som ska bli permanent, är så självklar att den inte med nödvändighet måste lyftas fram. Även om det faktiskt är lite överraskande att Eddaspången har fått en frän röd slinga i sina bågar, vilket gör att en passage känns som att gå genom en säkerhetskontroll eller en stor kyckliggrill.
Mest lyckat av årets verk är ”Fyrisljus”, som med enkelhet och precision skapar liv i det novembertrötta årummet. Med några laserstrålar över, och genom, vattenytan vaknar ån till liv och den betraktande ser något som tidigare syntes men knappast sågs. Verket kan också ses som en plädering för att på ett vettigt sätt göra bruk av Hamnplan, som vore den bästa platsen för ett nytt konstmuseum eller en konsthall. Årummet har all potential att vara en plats människor vill vistas på också vintertid.
