Apropå bejakande svanesång

Konstnären Allen Grubesic bjuder på ett slags öppet myller, skriver Sebastian Johans.

Diary of Spoofy (getting smaller everyday), blandteknik av Allen Grubesic.

Diary of Spoofy (getting smaller everyday), blandteknik av Allen Grubesic.

Foto: Katya Sandomirskaja

Kultur och Nöje2009-10-29 09:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allen Grubesic, född och uppvuxen i Uppsala, bygger en privat mytologi av allmänna referenser. Man hinner inte mer än stiga in på det nyöppnade galleriet Alida Ivanov i Stockholm innan blicken glider in i Grubesics infallsrika värld och börjar studsa runt i en omloppsbana som kunde vara inspirerad av en flipperkula.
Utställningens ordlekande titel Disnintegration är också ett verk där ordets bokstäver är återgivna i seriegigantens kännspaka typsnitt och utskurna i aluminium. Disneykopplingen gör att man förväntar sig ett ganska nött samhällskritiskt anslag, men Allen Grubesic väjer lyckligtvis för det övertydliga och väljer en privatare väg. Verket Diary of Spoofy (getting smaller everyday) visar tre rader om sammanlagt 18 figurer som består av runda seriefigursögon ovanpå en kropp som ser ut som avskräde eller smält plast. Sin apokalyptiska uppenbarelse till trots verkar ögonen lika nöjda och tomma som någonsin. På väggen mittemot hänger en rad utskurna silhuetter, Definition of origin, som visar ett ansikte som går från svart till vitt med en gråskala emellan.

Ett annat verk, the Last Laugh, visar några serielika "ha ha ha" och kunde tänkas ange en nyckel. Någonstans kommer verkligen det sista skrattet att äga rum. Kanske har det redan skett. I varje fall i något sammanhang. En vits eller serie som var fantastiskt rolig i en tid kan några år senare vara sin egen antites. Bredvid skratten återkommer serieögonen i jätteformat på duk och utställningen liknar allt mer en svanesång över en barndomstid som flytt. Ett gäng blanksvarta små skulpturer mitt på golvet, Delirium tremens, ett par kräkande Buddhor och en serie utskrivna teckningar som föreställer kroppsbyggare förstärker intrycket av identitetsbygge och färd från en livsfas till en annan. Det kunde bli i enklaste laget, men Allen Grubesics Jeff Koonska referenslek är så långt ifrån beklagande man kan komma. I stället för ett havererat försök till generationsroman i utställningsform får betraktaren ett slags öppet myller där varje nytt intryck kan bära frukt.
KONST
Disnintergration
Allen Grubesic
Alida Ivanov, Stockholm
(tom 8/11)