Äkta van Gogh, elefantspillning och mörker

Några aktuella Londonutställningar visar hur viktigt själva utställningskonceptet kan vara för att ge rättvisa åt ett konstnärskap. Det gäller att hitta den verklige konstnären bakom myter, schabloner och kommersiellt och massmedialt bråte. Hos Royal Academy of Arts har man lyckats forcera de flesta hindren och presenterar Vincent van Gogh som en konsekvent och mycket medveten konstnär och människa, långt från den gängse bilden av en galen målare. Via de många breven till brodern och välgöraren Theo lyfter man fram en "ny" van Gogh, en beläst och reflekterande människa och konstnär vars livsverk nu kan läsas med nya ögon. The real van Gogh? Ja, utställningstiteln är faktiskt inte obefogad.

Den brittiske konstnären Chris Ofili blev världsberömd när han vid slutet av 1980-talet började ställa ut sina färgstarka målningar med afrikanska motiv försedda med stora klumpar av elefantdynga. 1998 vann han Turnerpriset, fem år senare representerade han England vid Biennalen i Venedig. Men långt ifrån alla uppskattade hans konst; när hans målning av jungfru Maria (med dynga!) visades i New York blev reaktionen kraftigt fördömande. Nu har curatorn Judith Nesbitt sammanställt en utställning hos Tate Britain där Ofilis hela konstnärskap presenteras, från tidigt 1990-tal till dagens helt nya, expressiva måleri (utan elefantdynga), inspirerat av hans nya hemland Trinidad, dess natur och kultur. Utställningen fördjupar och breddar bilden av ett ovanligt självständigt konstnärskap. Det vita västerländska konstidealet känns inte längre lika självklart.

Hos National Gallery får Turner, Gainsborough och Constable konkurrens om besökarnas uppmärksamhet genom rekonstruktionen av Ed och Nancy Reddin Kienholz installation The Hoerengracht från 1980-talet, en realistisk, mycket fysisk gestaltning av de prostituerades liv i Amsterdams Red Light District. Respekt och en på humanism vilande empati präglar verket. Genom referenser till holländskt 1600-talsmåleri skrivs Kienholz installation in i ett konsthistoriskt sammanhang som tidigare inte varit helt uppenbart.

Vinterns starkaste konstupplevelse i London är tveklöst den polske konstnären Miroslaw Balkas installation How it is i Tate Moderns väldiga turbinhall. Via en bred ramp kommer besökaren in i ett nattsvart ingenting, ett ändlöst tomrum där man trevar sig fram, möter andra skugglika gestalter och till sist nuddar en sammetslen vägg där vandringen tar slut.
I en utförlig publikation skriver en rad konstvetare insiktsfullt om Balkas verk och dess referenser till Malevitj, Platon och Joseph Conrad, för att bara nämna några av konstnärens många valfrändskaper. How it is utmanar vår rädsla för det främmande och obekanta på ett ovanligt pregnant och fysiskt sätt.

Äkta van Gogh, elefantspillning och mörker

UTBLICK. Några aktuella Londonutställningar visar hur viktigt själva utställningskonceptet kan vara för att ge rättvisa åt ett konstnärskap, skriver Cristina Karlstam.