Aggressionen lägger sig aldrig
Klinisk genusvrede och sockersöta utsagor förs samman i en, eller egentligen två, utställningar på Bror Hjorths Hus. Sebastian Johans konstaterar tacksamt att den övertydliga kontrasten uteblir.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om du trodde att textilkonst var fluffig och följsam teknik kommer du att tänka om efter mötet med Märit Runstens Torka tårarna din jävel du är fancy nu, som består av några vrålande textilskulpturer i lack och blandmaterial, kompletterade med en serie teckningar som delar titeln Schema. Det dominerande motivet är det manliga könsorganet. På andra plats kommer knivar och vassa föremål.
Märit Runsten preciserar själv sin utställning i ett programblad som "Kanaliserat våld och sexism riktat direkt och onyanserat mot det manliga könet." Konstnären har, inte alldeles olikt Lee Lozano på Moderna museet, gett sig själv i uppdrag att snygga till statistiken i fråga om manlig respektive kvinnlig representation i konstsammanhang, och det fungerar onekligen. Det onyanserade anslaget ger en väldigt nyanserad bild. Inte för att aggressionen någonsin lägger sig, utan för att utförandet är så väl balanserat, snyggt och petnoga på ett sätt som ger viss distans till den fradgande ilskan. I synnerhet teckningarna, som är en slags detaljerade återgivningar av kretslopp, eller scheman, som binder samman knivar, skruvtvingar, varmkorv, hjärtan, skelett och penisar i en egenartad både abstrakt och väldigt exakt logik. Och skulle teckningarna, eller en hummer-snopp-hybrid fastkedjad i en hammare, vara för finstilta är det bara att titta på Runstens största verk Slaktstilleben, som visar några avskurna kroppsdelar i lack tillsammans med prydligt uppradade obduktionsverktyg under en slaktkrok där en klase avskurna troféer dinglar från taket. Könsmaktsordningen har kastat handsken och Märit Runsten har antagit utmaningen.
Bortom genusaspekten talar Märit Runsten också om underhållningsvåld i både populärkultur och nyhetsmedia och även om verken inte har en moraliserande ton (i den här frågan alltså) så är det intressant att konstatera hur avtrubbat man kan betrakta en scenografi som borde vara otäck.
Möjligen kunde man säga samma sak om August Sörenson stengods, som utgår från en bildvärld som är så gullig att betraktaren borde drabbas av en akut sockerchock. Till och med ett verk som Hopplöst tillstånd, en huvudlös känguru som blottar sina inälvor, är lite rart.
Ihåliga stubbar, ben, plåster och ögon på burk, och ett rosa badkar där en lika rosa massa är på väg att förenas med några benknotor blir tillsammans en diffus utsaga om skapande och ursprung som återspeglas i det traditionella hantverket. Och det är också på ytan det honungsglacerade stannar. Lite längre ner hittar man något som verkar vara en genuin nyfikenhet.
Man kunde möjligen hävda att de två utställarna desarmerar varandra. Men kanske till helhetens fromma. Märit Runstens kliniska genusvrede kan säkert provocera en betraktare som inte delar hennes ideologiska utgångspunkt, och där blir antagligen mötet med Sörensons eftertänksamma stengods en buffert som gör att också den betraktaren kan närma sig helheten utan predestinerade aversioner.
kultur@unt.se
KONST
Torka tårarna din jävel du är fancy nu
Märit Runsten
Same same - but different
August Sörenson
Bror Hjorths Hus
(tom 18/4)
Torka tårarna din jävel du är fancy nu
Märit Runsten
Same same - but different
August Sörenson
Bror Hjorths Hus
(tom 18/4)