Absolut Kirkeby på Louisiana
Per Kirkebys storartade retrospektiv på Louisiana är vinterns stora konsthändelse i Köpenhamn, skriver Cristina Karlstam.
På Louisiana är det så gott som alltid något som lockar besökaren. Denna höst har man kunnat avnjuta den danske samtidskonstnären framför andra, Per Kirkeby, i ett helformat som får sägas vara ganska unikt.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den stora, allt överskuggande utställningen på Louisiana är ändå Per Kirkebys. Det är tredje gången som Louisiana låter sin världsberömde expressionist träda fram i stor skala. Första gången Per Kirkeby hade en utställning i museet (som fått sitt namn efter grundaren båda hustrur Louise) var 1990, då en 40-årig Kirkeby visade en retrospektiv som inbegrep allt denne mångsysslande konstnär gjort dittills. 2002 var det dags igen, då med fokus på konstnärens målningar på masonit i en utställning betitlad Per Kirkeby 122x122.
Den här gången hävdar utställningens curator, konsthallschefen Poul Erik Töjner att han kan presentera en Kirkeby vi aldrig sett förut. Absolut Kirkeby heter det i marknadsföringen, där man också får veta att utställningen omfattar inte mindre än över 100 av konstnärens bästa målningar och 50 av hans viktigaste skulpturer samt ett antal andra verk. Det är väl egentligen bara den stora tegelskulpturen intill Humlebaeks järnvägsstation som inte kan ses i museet, en självklarhet eftersom verket är monumentalt och fast placerat vid själva "entrén" till samhället.
Det är en mäktig presentation av en av Nordens mest framstående och inflytelserika målare just nu. Inte minst övertygar den intellektuella stringensen i ett måleri som annars lätt kan uppfattas som enbart visuellt och expressivt. Inledningen till hela utställningen, som sammanställts av mängder av inlånade verk, utgörs av den lilla målningen Övermålat, ett ovanligt deskriptivt arbete för att vara Kirkebys. Målningen har starka föreställande, motiviska drag och fungerar som en dörröppnare för den som vill se bakom den huvudsakligen abstrakta "övermålning" som Kirkebys verk annars präglas av.
I de lager på lager av färg som hans stora, ibland rent monumentala dukar är uppbyggda av finns såväl i fysisk som i konceptuell mening "övermålade" skikt och betydelsenivåer som i den här utställningen blir synliga i en utsträckning som jag inte tidigare sett. Därmed får också de ofta mycket litterära titlar som konstnären förser sina målningar med sin delvisa förklaring. Flykten till Egypten är ett sådant verk som utan denna varsamma fingervisning skulle vara ganska svåravläst. Nu ser man de stora färgfälten med sitt dominerande röda centrum som ett måleri med betydelser långt utöver de rent koloristiska. På liknande sätt öppnar sig målningar som Weltundergang från 2001-2001 eller Vermisst die welt från 1997 för nya läsningar.
Den nya Kirkebyutställningen på Louisiana presenteras också i en liten kompakt men fullmatad katalog till vilken hör en dvd med ett samtal mellan konstnären och hans curator.
Trots läget en dryg halvtimmes tågresa från Köpenhamn är Louisiana ett av världens mest välbesökta konstmuseer och förebild för många andras försök att på liknande sätt skapa attraktiva platser för konsten utanför städernas centrum. Mitt i byn är däremot Kunsthal Charlottenborg belägen vid själva Kongens Nytorv i hjärtat av Köpenhamn.
Sedan ett par år tillbaka har museet varit anförtrott svenske Bo Nilsson, som öppnade med utställningen Danskjävlar och som nu i höst visat en samlingsutställning med svenska konstnärer under den något krystade titeln Caspar David Friedrich kom aldrig till Sverige - han stannade i Danmark. Det handlar alltså om den tyske romantikern Friedrichs inflytande på den svenska konsten; i den meningen kom Caspar David verkligen till Sverige, men tycks enligt Nilssons koncept egentligen aldrig ha utövat samma inflytande på den danska konsten, trots att han i verkligheten besökte Danmark. Men de båda utställningarna, som också blev Nilssons sista i museet (han tvingades för en tid sedan lämna sin tjänst efter att ha överskridit budgeten betydligt) hade syftet att synliggöra svensk och dansk konstnärlig identitet.
Och visst är den i dagarna avslutade samlingsutställningen fullmatad med konst som säkert kan anses referera till den tyske mästaren i högre eller mindre grad. Såväl danskfödde Ola Billgren som Jan Håfström hör hemma i en sådan tradition av "romantik med citationstecken". Och geografiska och konceptuella gränsöverskridare som Truls Melin och Leonard Forslund hör väl också till sammanhanget; svenska konstnärer med sin utbildning och fortsatta verksamhet i Danmark och med en mycket specifik estetik. Tillsammans med verk av Ann Böttcher, Lennart Alves, Denise Grünstein, Håkan Rehnberg och Lars Nilsson ger de medverkande konstnärerna onekligen en ganska explicit bild av ett drag i den svenska samtidskonsten som kan sägas ha inspirerats från det här hållet. Men vad utställningen har att säga om likheter eller olikheter med det danska konstlandskapet är svårare att begripa.
Per Kirkeby
Louisiana, Köpenhamn
Louisiana, Köpenhamn