Svårt i dag att tänka sig att Abba närmast var ett skällsobjekt i 1970-talets proggsverige, en symbol för den ”imperialistiska musikkulturen”. Numera behandlas de som en självklar del av det svenska kulturarvet och då känns det logiskt att de nu - likt Beatles i Liverpool - också fått ett eget museum, med förstklassigt läge på Djurgården intill Gröna Lund.
Och det har blivit ett riktigt mysmuseum, inte högtravande utan med en personlig touche, mycket tack vare de avspända kommentarerna från Abborna själva via bildskärmarnas många intervjuer och citat, och lyssnarguiden som man kan hyra om man vill. Och med en ambition att sätta Abba-musiken i ett sammanhang genom att också lägga till en odyssé kring svensk 1900-talsmusik i bredare bemärkelse, alltifrån Taube och Monica Zetterlund till dagens musikscen.
Tonvikten ligger inte på försäljningsupplagor och yttre framgång, utan det mödosamma arbetet bakom Abba-succén - i låtskivarstugan i skärgården som återuppbyggts med Benny Anderssons piano på plats, i skivstudion med Michael B.
Tretows mixerbord i förgrunden och en rad originalinstrument, och på Polarkontoret med Abba-sekreteraren Görel Hanser som berättar hur det var att arbeta med Stikkan Andersson. Vidare de stora turnéerna, i sminklogen och backstage, och likaså arbetet med gruppens stilbildande musikvideor som regisserades av Lasse Hallström.
Det är mycket information, om hur melodiuppslag och låtar jobbades fram (”när vi stod i studion och sjöng Dancing Queen kände vi att oj, det här är bra”, berättar Agnetha). I grund och botten är det också sannsagan om två killar som råkade mötas i en svensk folkpark med sina respektive musikgrupper, började skriva låtar ihop, och dessutom råkade gänga sig med två flickor som båda var sångerskor - och vars röster passade formidabelt ihop. Snacka om lyckliga omständigheter, eller tillfälligheter.
Den svenska folkparken bildar således utgångspunkt, med Björn och Bennys solkiga turnébilar från 60-talet i det första av utställningsrummen och en del roliga musikclips från åren före Abba. Detta i ett charmigt och smått rörigt källarmuséum där jag vid ett tillfälle måste jag fråga en vakt hur man kommer vidare.
Här finns drivor av memorabilia som det kallas, alltifrån Abbornas gamla tidskalendrar, konsertprogram och skivomslag, till helikoptern från omslaget till Arrival, och ett helt rum med gruppens spektakulära scenkläder. En intressant detalj är Rune Söderqvists beskrivning av hur han konstruerade Abba- loggan, med ett bakvänt b, vilket Benny Andersson först var skeptisk till.
Stor del av utställningens charm ligger i de interaktiva inslagen. Själv prövar jag att mixa en Abba-låt, mest för att plocka bort sången och höra mer av instrumenten. Man kan sjunga till Abba i sångbåsen, och uppträda på scen med digitala hologram av Abborna som ser märkligt levande ut. Eller kliva in i en discokatakomb från 70-talet, och pröva sina Abba-kunskaper i ett Abba Quiz. Detta ger muséet liv och dynamik, och gör att besökaren också känner sig som deltagare.
Men tyvärr var det ingen som ringde när jag stannade vid den röda telefonen som bara Abborna lär ha numret till, vid utställningsdelen om Ring ring. Tänk, bara en liten signal - från Agnetha kanske?