I barnlitteraturen har en ny genre växt fram. Tokroliga berättelser om vuxna. Om hur vi gör och beter oss. Mest utmärkande är Annica Hedins barnbok "Dom som kallas vuxna" från Rabén & Sjögren.
Det är som en studie av cirkusdjur eller laboratorieråttor. På varje uppslag resoneras kring ett ny aspekt av livet som vuxen, underfundigt och moget illustrerat av Hanna Klinthage. Vuxna kan köpa godis när de vill, men helst verkar de bara vilja dricka kaffe.
Det är roligt. Tro mig. Du ler och vill skratta högt av igenkänning. Det vardagliga vuxenlivet är dråpligt och de korta tankebubblorna träffande.
Men ser mig i spegeln. För vem är boken kul?
Inom psykologin är det välkänt att tonårstiden kan präglas av narcissism, kärlek till sig själv. Tonåringar bryr sig ofta mycket om det egna yttre och förstås sina jämnåriga.
Ibland tror jag att vi som är föräldrar i dag stannat vid detta utvecklingssteg. Vi är så fulla av oss själva att vi tror att alla andra bryr sig om vad just vi gör. Newsflash. De gör de inte. 70-talister, dags att släppa narcissismen (jo, jag tänker peka finger, är själv i den generationen).
Att mammor och pappor inte är som barn det hajar miniliven. Och sedan är det bra med det. Det finns inget skäl att förklara sig. Låt barn upptäcka på barns vis i stället.
Det är som om vi snurrat ett varv runt. Minns Tom & Jerry från när jag var barn. De där korta avsnitten inklämda i Lilla Sportspegeln. Ibland fanns det en mammagestalt i de tecknade serierna, men hon var huvudlös, bildens utsnitt kapade henne ovan midjan. Man såg bara grova skor och en kjol med förklä. Avstånden mellan vuxen- och barnvärlden symboliserades effektivt. Vuxna saknade till och med ansikten. De var ingen, mer en funktion i ens liv. Ingen du har en nära relation till.
Sedan dess har avstånden mellan barn-liv och vuxenvärld kortats. Föräldrar i dag vill ha en nära relation till våra barn. Vi vill vara ett viktigt ansikte för våra små. Någon som finns där, som löser deras problem, kanske ibland i alltför stor utsträckning. Curlingföräldrar, helikoptermammor… Vi är ett kollektiv av hönsföräldrar som med appar och telefoner vill kontrollera barnens varje steg.
Men i verkligheten försjunker vi själva i mobilens blåa ljus och orkar inte springa tagare mer än en kvart. Visst är det komiskt. För dig som läser med vuxenglasögon. Jo, det är nog tokroligt för barnen med.
Å andra sidan ställer vi också krav på de små. I vår kultur hyllar vi inte längre bara ungdom utan du ska redan före tio år ha lyckats visa din YouTube-vänliga talang.
Men kan inte vi vuxna bara komma över oss själva? Låt barnen vara barn och pressa inte in ditt morgonkaffe i deras saga också.
Vill du få ett bryskt uppvaknande rekommenderar jag argentiska Isols fantastiska småbarnsbok "Hur ska det går för Toribio?" från Alfabeta förlag.
Det är en käftsmäll till föräldragenerationen. Isol målar upp sömnlösa föräldrars verklighet och hemliga drömmar, men knorren på slutet vänder allt på sin spets. Oväntat blir den jobbiga ungen en stolt segrare, trots att de vuxna fick som de ville.
Förra årets Augustprisvinnande bok "Gropen" av Emma Adbåge ger också plats för de vuxnas på ett för barnen mer igenkännande sätt. Föräldrarna irriterar sig på den farliga gropen, men genom att ta bort den är det de själva som (bildligt) faller däri. Avsaknaden av gropen blir en ny fara.
Och barnen leker vidare, utan att bry sig om vuxnas bistra blickar.