Valåret satte sitt avtryck i årets bokutgivning genom en mängd ovanligt slätstrukna politikerbiografier, inte ens Anna Kindberg Batras uppgång-och-fall-bok "Inifrån" stack ut ur mängden.
Tittar man på romanerna var dystopierna många och inte sällan var det klimatets fullständiga kollaps som orsakat världens undergång. Men dessvärre bidrog varken Maja Lundgrens roman "Den skenade planeten" eller Lyra Kolis "Allting växer" till att förnya genren.
Jag räknar också många självbiografiska och djupt personliga sorgeböcker, där författarna på olika sätt försökte bearbeta förlusten av någon närstående. Naja Marie Aidts sorgebok "Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka" såväl som Carolina Setterwalls debut "Låt oss hoppas på det bästa" gjorde starkt intryck.
Något Nobelpris i litteratur blev det som bekant inte. Däremot blev det ett Augustpris. Men när de nominerade böckerna presenterades blev det bråk. Särskilt gällde det den skönlitterära kategorin. Fel böcker var nominerade, tyckte många kritiker och författare. Böckerna var smala och osäljbara, tyckte flera bokhandlare. Hur tusan tänkte juryn?
Själv välkomnade jag andra nomineringar än de slentrianmässiga. Visst kan jag tycka att såväl Sara Stridsbergs "Kärlekens Antarktis" som Tomas Bannerheds "Lugnet" borde ha nominerats, men vem kan påstå att Linnea Axelssons närmast 800-sidiga samiska diktepos "Aednan" inte var en värdig vinnare?
Men bra böcker behöver förstås inte vara långa, de kan också vara på strax över 100 sidor precis som Malin Lindroths omistliga pärla "Nuckan".