Moneybrothers akustiska kostym rymmer en föreställningsvärld som tycks tilltala en specifik publik. Precis som Anders Wendin ger uttryck för i mellansnacket så har han ägnat mycket tid att fundera över sin plats i livet sedan han blev pappa. Hjärtligt och utlämnande berättar han om vardagens egendomliga små utmaningar och de filosofiska lärdomarna som finns att hämta ur dessa.
Musiken känns avskalad, naken och intim. Den funkar som en perfekt inramning till en förhållandevis trygg och stadgad tillvaro. Trots det ruggiga decembervädret utanför lyckas Anders & Co. förmedla känslan av att sitta lugnt i en bostadsrätt med levande ljus och fundera över livet, vännerna och vad som egentligen är meningen med allting. Det kan med andra ord vara svårt att relatera till musiken för den som tillhör en yngre generation. Men på något märkligt sätt är det som att Moneybrother kan övertyga vem som helst – kanske är det hans varma dalmål som skänker ett stämningsfullt lugn.
Förutom multiinstrumentalisten Magnus Stinnerbom, tillika medlem i Ale Möller Band, har Moneybrother även med sig konstnären Jakob Felländer. Den sistnämnde svarar för de fotografier av varierande abstraktionsgrad som projiceras på en filmduk bakom scenen. I egenskap av bildkonstnär ägnar sig Felländer bland annat åt att skriva, teckna och sudda på de fotografier som tryckts på stora pappersark.
Bäst funkar det dock när Felländer får vara med och bidra till den musikaliska helheten. Med stämsång, orgel och slagverksackompanjemang kompletterar och balanserar han den sparsmakade ljudbilden. Det är när de tre musikerna spelar tillsammans som det verkligen gnistrar till – subtilt och utlevande på samma gång. Ljudbilden känns fulländad med bibehållen luftighet. Till kvällens höjdpunkter hör också de stunder då Stinnerbom plockar upp fiolen och smyckar ut låtarna med sin vemodiga folkton.
Trots det lilla trio-formatet låter det minst lika stort som Moneybrothers sedvanliga åttamannaplusorkester. Faktiskt låter det ännu större sett till den mognad och integritet som framträder när han vågar sjunga ett i mer lågmält register. Det känns som att Moneybrother har hittat hem i den svenska vistraditionen. Tidigare har nästan varit som att som att Wendin försökt anpassa sin sångteknik till den högenergiska och punkiga soulrocken. Nu tillåts den musikaliska dynamiken foga sig efter berättelsen. Det är en sida av Moneybrother som vi gärna vill se mer av.