Den amerikanska filmfotografen och konstnären Arthur Jafas verk ”White album” belönades med det prestigefyllda Guldlejonet för bästa verk i den pågående biennalen i Venedig. Det ger förstås Moderna museets sommarutställning med konstnären en extra aktualitet.
”White album” består av en halvtimmes loopat bildflöde hämtat från mängder av källor som nyhetssändningar och internet. Verket gestaltar en svart kroppslig erfarenhet, det vill säga förmedlar något om att faktiskt vara svart i en värld som allt som oftast betraktar subjektet med en rasistiskt betingad blick av förfrämligande.
Men det stannar inte där. Jafas konst nöjer sig inte med att låta den svarta erfarenheten definieras av det den vita blicken dikterar, utan inkluderar också glädje, musik, konst och annat som också kommer ur den specifika erfarenheten. Han har träffande beskrivit sin konst som ett försök att hitta ett bildspråk, en visuell intonation, med samma kraft och skönhet som svart musik, som soul, jazz och hiphop.
Det guldlejonvinnande verket är inte med på utställningen ”En serie ytterst osannolika men extraordinära överlämnanden”, som har producerats av Serpentine Gallery i London. Men utställningen och hela Jafas konstnärskap arbetar i samma linje.
Kärnan i Jafas konstnärliga praktik handlar om att se utan skygglappar, och om att se en helhet. Den afroamerikanska historien och erfarenheten är präglad av våld och förändring på ett dubbelt sätt. Att USA har haft en svart president förändrar exempelvis inte att unga svarta män löper betydligt större risk att dödas av polisen än vita.
”En serie ytterst osannolika men extraordinära överlämnanden” är en rik väv av bild, objekt och ljud. Jafa har under decennier samlat bilder som han för samman i mappar och collage. I sina filmer gör han effektiva samplingar av material från många, ofta nästan oförenliga källor. Uppblåsta nyhetsbilder från fruktansvärda lynchningar och helsvarta amerikanska flaggor förstärker känslan av att vi befinner oss i en historia som fortfarande pågår.
Jafa har valt att inkludera bilder av den norsknigerianska konstnären Frida Orupabo och den amerikanska fotografen Ming Smith, samt klipp från det avsomnade youtube-kanalen Missylanyus, i utställningen för att de i hans ögon förkroppsligar ”skönhet, komplexitet, en formell konkretisering av svartheten”, som han strävar efter.
Det ger en väldig bredd, och det är enkelt att se varför Jafa gillar i synnerhet Orupabos kompromisslösa visuella ”cut ups” av ihopklippta kroppar.
Det låter kanske som en tydlig, och mycket politisk utställning. Och det är den på sätt och vis. Men Jafas praktik är så rik och intellektuellt medveten att han ständigt låter andra ljusare eller bara annorlunda erfarenheter sippra in i mörkret som ett läckage. Det är ett enastående skickligt sätt att berätta.
Allt börjar och slutar med seende. Vi måste se för att kunna förstå. Vi måste se för att kunna förändra.