Det vore frestande att tro att den, naturligtvis beklagliga, stöld som häromnatten drabbade Bror Hjorths Hus var en del i den dubbelt aktuella Jan Svenungssons pågående utställningar, som med en saftig retrospektiv på Uppsala konstmuseum och ett smakprov på en färsk serie målningar på Bror Hjorths Hus ger en underhållande och relativt heltäckande bild av konstnärskapet. De försvunna Bror Hjorths-målningarna skulle fungera utmärkt i en helhet som är byggd kring upprepning, förskjutning och översättning från en form till en annan.
På Uppsala konstmuseum hänger exempelvis ett gammalt fotografi där Svenungsson har berövat sin gamla hemstad på dess kanske mest utmärkande offentliga konstverk genom att i all enkelhet radera Bror Hjorths ”Näckens polska” från sin plats i fontänen framför Centralstationen. De tomma väggytorna som inbrottstjuven lämnat efter sig kunde fungera som en replik på den tomma fontänen, som i sin tur genom en slumpmässig följd för ett par år sedan blev verklighet då Uppsala kommunen avlägsnade sagda verk för rengöring och omförgyllning, vilket vidare binder samman fotot med Svenungssons eget offentliga verk ”Fundament” i Slottsbacken. ”Fundament” är en profetisk framtidsförutsägelse och består i av orden ”I morgon kommer det att byggas ett torn på den här platsen” på en platt stenskiva, en enkel men i kulturminnesmiljön småfräck sentens som i ett slag griper ett väldigt tidsperspektiv och blinkar till de höga skorstenslika torn som är Svenungssons mest kända verk.
Den tomma väggen och skorstenen, som i sin tionde version gör Tegnérparken i Uppsala till ett välkommet utropstecken i stadsbilden, binds också samman av en artikulerad frånvaro. Den avlägsnade bilden och skorstenens avsaknad av synbar förbränningsugn och uppenbar funktion skulle bägge kunna beskrivas som en sinnebild av den konstnärliga appropriering som från Marcel Duchamp och framåt har varit de senaste 100 årens mest centrala motiv i den västerländska samtidskonsten.
Nu är det sannolikt att hoppas på för mycket att vänta sig att Jan Svenungsson ska signera polisens avspärrningstejp på Bror Hjorths Hus. Men också faktumet att verkligheten överträffar dikten hör på något sätt ihop med konstnärens arbete och skulle, för att fortsätta analogin, kunna sägas vara själva den meningsbärande kärnan i hans fusion av konceptkonst och surrealism.
Med undantag för några mycket tidiga verk är ”Det eviga nuet” på Uppsala konstmuseum en parad av den rörelse eller förskjutning som Svenungsson gång på gång återkommer till. Den poetik som konstnären använder går ut på att bestämma en uppsättning spelregler och sedan nitiskt följa dem utan att täppa igen hålet för slumpens ständiga variation. Arbetsmetoden kan leda till vitt skilda resultat.
Skorstensprojektet, som presenteras i en rad exempel, har utvecklats till ett heltäckande system. Från nästan gotiska fotografier i tunga, svarta figurnära ramar till tredimensionella skulpturer som finns utspridda över världen, via en regelstyrd, rätt så uppsluppen dokumentation.
Kartorna i ”Psycho mapping Europe”, där konstnären gång på gång kopierar kopia efter kopia med allt mer kaotiska gränser som följd, är en direkt skoningslös kritik av en politik som intresserar sig mer för byråkrati än människor.
De rödrosa färgfälten i serien ”Test”, där Svenungsson i olja förstorar små abstrakta akvarellskisser, är stoffmässigt undflyende eller med sina blodiga konnotationer rent av otäck men på samma gång måleriskt sensuell. Både kartorna och de röda Rorschachtesten hör till konstnärens bästa och mest fängslande projekt.
Fängslande är också monumentalverket ”Jan Svenungssons HEBDOMEROS av Giorgio de Chirico”, där konstnären har översatt, bildsatt och producerat en vägghängd version av den surrealistiska föregångarens klassiga roman. Verket, som på Uppsala konstmuseum, är hängt runt ett containerlikt väggelement, säger något om graden av besatthet med vilken Svenungson griper sina projekt, och i förlängningen också om varför de ofta blir så svåra att slita sig ifrån.
På Bror Hjorths Hus visas i mindre skala, och med en rak och enkel hängning, ett axplock ur serien ”Paintings”, där Svenungssons har utgått från sin egen tecknade dokumentation av skorstenarna och skapat abstrakta på gränsen till nonfigurativa målningar – ett slags djupt personliga landskapsbilder. Också här är upprepningen (förstås) central, vilket syns i några omtagningar som illustrativt drar åt olika håll trots att de utgår från samma plats.
Tillsammans formulerar de två utställningarna en fin bild av ett intellektuellt stringent och mycket underhållande konstnärskap.