För den som besökte Köttinspektionens lokaler var det som att träda in i en främmande skog där varje ljud är obekant och man var tvungen att lyssna extra noga för att veta om det var en fara som lurade bland buskarna. Snart nog insåg man att det porlande, undervattniskt bubblade ljud som fanns i lokalen letar sig ut från en sektion med lägre takhöjd, ett inkapslat rum med en fönsterglugg mot omvärlden.
Här inne visades Lina Perssons ”Return of the Silurians” – en installation bestående av tre block gotländsk kalksten med projicerade leranimationer samt väggprojektioner av animerade dioramor. Här rör sig de animerande leravtrycken av fossil och korallrevsorganismer – de vajar för undervattensströmmarna, de växer upp och krymper ihop. Då och då passerar avlägsna djur från silurepoken.
Persson förenar den perceptuella upplevelsen med ett gediget utarbetat idématerial. Samtidigt som vi kan uppleva fascinationen i att befinna oss i en undervattensgrotta där det ändå är möjligt att andas så påminner de svartvita animationerna oss om hur korallreven de facto bleks och dör då haven blir varmare. Tyvärr är ventilationsljudet i rummet påtagligt störande då verket även innehåller ett ljudspår – något som bör tas i beaktande för framtida utställningar.
Niklas Wallenborg, som även har curerat utställningen, visade fem verk bestående av digitaltryck på papper som med hjälp av avbarkade grenar har spänts upp på flera meter långa trästycken. Verken har utgångspunkt i populärkulturen – gärna science fiction – och populärvetenskapliga framställningar.
Tanken kring samplingen som arbetsmetod är begriplig, men det är lätt att få samma känsla som när en klunga ”geeks” på en fest droppar spel- eller filmreferenser för att skapa gruppkänsla. Den uppnådda samhörigheten tenderar dock att exkludera de som inte hör till i gruppen. Verken fungerar däremot bra som sammanhållande element där betraktaren leds mellan utställningens olika delar.
Timo Menke tar sin utgångspunkt i en förädlad variation av gråärtan Pisum sativum, även kallad ”Timo”. Tanken är att undersöka en möjlig sammanväxning mellan mänskliga djur och växter. Det hela tenderar dock att spilla över i en ordlek utan särskild betydelse. Verkets största förtjänst är hur ärtodlingen som matproduktion synliggörs då den plötsligt befinner sig i ett konstsammanhang, och inte i ett avlägset växthus.
Hanna Ljunghs kuriosakabinetter är avskalade men väl genomtänkta och välkomponerade i sin minimalism. I varsin glasmonter förevisades halvmetallerna bor och molybden – svävande, kosmiska frön, följande den tunna metalltrådens bana, kraschande till en nedslagskrater. Metallerna utvinns bland annat för att tillverka batterier och informationsöverförande kablar, men är också byggstenar i våra mänskliga kroppar. Triptyken ”Like a virgin (you make me feel)” känns dock mer som ett dekorativt element som förts in i lokalen för att påvisa skogstematiken.
”Där världen kallas skog” var, paradoxalt nog, bäst där det synliga (skogen) träder tillbaka för reflektionen kring människans exploatering av naturen (bergen, gruvorna). Utan att döma visar såväl Lina Persson som Hanna Ljungh de byggstenar som utgör basen för vårt industrialiserade samhälle. Det vi till vardags inte ser och därför inte uppmärksammar – samma tänkande som ledde oss till dumpning av industriavfall i haven. Det är en konstnärlig praktik som väcker frågor om vår relation till naturen och vår exploatering av densamma. Och kanske är det just insikter som dessa som vi borde ta med oss från utställningen.