Det är svårt att sila intrycken efter en jätteutställning som Biennalen i Venedig. Det händer något med ens perception när intrycken aldrig tar slut.
Den amerikanska curatorn Ralph Rugoff har förlänats konstvärldens mest prestigefyllda uppdrag och står bakom årets huvudutställning ”May You Live In Interesting Times”. Titeln har han hämtat från ett österländskt visdomsord som i själva verket är en västerländsk postkolonial förvanskning – vilket förstås säger något om svårigheterna som finns på en global konstscen där alla verk knappast låter sig översättas till nya kontexter.
I jämförelse med de senaste biennalerna har Rugoffs version inget tydligt, bärande tema. Snarare har han i så fall gjort en ganska klassisk utställning där konstnärerna får kliva fram och ta plats. Merparten av de 79 deltagarna i huvudutställningen återkommer i både Arsenale och Giardini, biennalens två huvudarenor. Det gör att betraktarens möjlighet att stifta en snäppet djupare relation med konstnärskapen blir större.
Ändå råder det ingen brist på teman. Snarare är det svårt att hitta en fråga som inte får en genomlysning. Klimathot och migrationskris, kapitalismkritik och rymddrömmar, postkoloniala perspektiv och ikonoklastiska berättelser. Sexualitet, identitet, etnicitet. Klassiskt måleri och digitala utsvävningar, försynta installationer och vild robotik. Allt får plats. Spretigt och pluralistiskt svävande – och därför lite tandlöst – men generöst. Ungefär så lyder en sammanfattning.
Bland de verk som stannar kvar i sinnet finns Shilpa Guptas mäktigt lågmälda ljudinstallation, ”For, in your tongue”, där betraktaren får vandra runt i en trång skog av 100 förbjudna dikter som är spetsade på pålar och mumlande hörs från hängande högtalare.
Kanadensiska John Rafmans cyberpunkiga teckningar och kroppsvätskefrossande och dystopiska animationer funkar också bra som en antites till det mer diffusa.
Rugoff är förtjust i rörelse, och biennalen rymmer åtskilliga verk som gnisslar, svänger, dansar och vibrerar. Den kinesiska duon Sun Yuan och Peng Yus furiösa, enorma robotarm, som vildsint skvätter omkring en blodliknande vätska i en stor glasmonter och får publiken att ta ett kliv bakåt, hör till de tydligaste. Subtilare och mer becksvart i sitt mörker är mexikanska Teresa Margolis ”La Buscueda”, som består av några vibrerande rutor på vilket efterlysningar av försvunna kvinnor är uppklistrade. Rörelsen i verket är ren ångest.
Mörkret är också kompakt i schweiziska konstnären Christoph Büchels förlista båt, ”Barca Nostra”, som hör till de verk som kommer att stanna i bakhuvudet för gott. Det är inte särskilt förvånande. Büchel är inte rädd för att peta i våra kollektiva sår och är ofta enkel, tydlig och spekulativ när han gör det.
Vraket som utgör verket gick till botten fyllt med närmare tusen flyende migranter ett par hundra kilometer söder om italienska Lampedusa den 18 april 2015. Av de ombordvarande räddades 27 personer.
De stora hålen i fartygskroppen stirrar mot de förbipasserande och hela den slitna fiskebåten ser ut som ett gistet badkar i jätteformat, där den står på trailer, uppallad med några pollare. Allvaret är ändlöst och burdust. Det går att diskutera om en grav ska användas som ett readymade (svaret är förstås ja), men tydligheten behövs alla gånger i en tid som nästan förträngt att migrationskrisen fortfarande pågår.
De nationella paviljongerna som omger huvudställningen drar också och som vanligt åt mängder av håll.
I den nordiska paviljongen griper utställningen ”Wheather Report: Forecasting Future” tag i klimatfrågan och ger ett slags mikroperspektiv på en värld i förändring.