Det gÄr nÀstan alltid att beskriva en konsthall eller ett gallerirum som ett kaninhÄl dÀr betraktaren kan trilla in och erfara en alternativ verklighet. SÀllan Àr emellertid den trötta hÀnvisningen till Lewis Carrols eskapistiska barnböcker sÄ bokstavlig som nÀr det gÀller Bonniers konsthalls stora, ganska heltÀckande, presentation av Jens FÀnges hyllade konstnÀrskap.
Jens FÀnge började som mÄlare i konventionell mening, men har successivt utvecklat sitt konstnÀrskap. Först genom att lÄta bildelement ligga pÄ figursÄgade skivor ovanpÄ mÄlningens yta i expanderande assemblage (montage), som sedan flutit ut ur bilden och invaderat rummet med installationer, gestaltningar och bildtapeter.
Att stiga in i utstĂ€llningen âDrömmarnaâ Ă€r ocksĂ„ att följa FĂ€nges fĂ€rd in i bilden, vilket gör att utstĂ€llningen trots fokus pĂ„ de senaste tio Ă„rens arbete kĂ€nns som en retrospektiv.
NÀr det handlar om visuellt slagkraftiga och egenartade bildmakare som FÀnge brukar det, Ätminstone för mig, gÄ att tvinga fram ett minne av det första mötet med den aktuella bildvÀrlden. Men med FÀnge Àr det tomt. Hans bilder finns liksom bara dÀr. Jag tror att det beror pÄ nÄgot kongenialt i hans konst, dÀr arbetsmetoden pÄ nÄgot sÀtt gÄr ut pÄ att varje producerad bild knackas sönder och föder sina uppföljare pÄ ett sÀtt som gör att bildvÀrlden egentligen inte har nÄgon historia, bara ett pÄgÄende nu.
PÄ samma sÀtt kÀnns det inte pÄ nÄgot sÀtt som en sensation dÄ de exakta textilierna, de stela mellanmÀnskliga relationerna, de dockliknande figurerna, harlekinerna och de surrealistiskt (o)sjÀlvklara miljöerna som fyller bilderna svÀmmar över och blir stora omslutande miljöer. Det kÀnns bara följdriktigt och helt förenligt med den drömska logik som FÀnges tekniskt drivna mÄleri vill Ät. HÀngningen pÄ Bonniers konsthall Àr bÄde gles och fyllig och belyser pÄ ett fint sÀtt besökarens glidning frÄn extern betraktare till agerande bildelement.
Med tomma rum, aparta kroppsdelar, omslingrande men inte nödvÀndigtvis varma sexuella möten och pampiga men kliniska landskap, skulle Jens FÀnges konst kunna tÀnkas fastna i de teatrala gesterna. Men det gör den inte. I omtagning, repetition och sampling, vilket FÀnge genomgÄende sysslar med, finns det en smittsam vilja att se mer, se djupare. Man blir inte mÀtt bara för att man plötsligt stÄr inne i bilden, snarare tvÀrt om. Men vill ta ytterligare ett steg och försvinna in i tapetkulissen.
Trots den visuella tydligheten finns det nÄgonting hos FÀnge som handlar om hur vi tÀnker pÄ bilder och vad de kan erbjuda oss. FÀnges konsekventa sökande inom sin egen bildarsenal gör att han liknar den antika mÄlaren Apelles, som levde pÄ 300-talet före Kristus och idag bÀr en ryktbarhet för sin tekniskt fullÀndade konst, trots att inte ett enda verk av hans hand finns bevarat. Det Àr som om FÀnge Àr sÄ upptagen med sin jakt, att de enskilda verken nÀstan försvinner.
Det finns gott om visuella utropstecken (eller kanske hellre visuella semikolon) i âDrömmarnaâ. Som att följa motiv frĂ„n olika medier och bilder, exempelvis frĂ„n den broderade baksidan av en jacka till en mĂ„lning. Men nĂ€r jag lĂ€mnar utstĂ€llningen bleknar bildmaterialet ganska fort. Det som stannar kvar Ă€r det utdragna rotandet i ett bĂ„de kollektivt och personligt bildminne.
Med sin intrikata labyrint skapar Jens FÀnge i det nÀrmaste ett typexempel pÄ postmodernismens myriader av berÀttelser, men han gör det med en rekvisita som formligen dÄnar av modernismens viktigaste ismer och med en tydlig blinkning till romantikens stora gester.
I ett samtal i den fina katalog som Àr producerad till utstÀllningen svarar FÀnge sjÀlv pÄ frÄgan vad hans konst bottnar i med en anekdot om hur hans pappa, till yrket forskare, förklarade anatomi för den lilla sonen genom att sprÀtta upp en levande fisk och pedagogiskt spÀnna upp den och förevisa de pulserande organen. BerÀttelsen Äterkommer alltid i hans skalle, menar FÀnge, nÀr han ska förklara var hans mÄleri kommer ifrÄn. Han Àr nÄgot pÄ spÄren. Jens FÀnges teatrala drömvÀrld Àr en dÄnande sturm und drang-förestÀllning, silad genom en dissekerande och kompromisslös rationalitet.