Begär, skam, skuld, aggressioner, längtan, förförelse, våld, rädsla, glädje och djup, djup sorg. Den värld av blippande elektroniska kompositioner, stop motion-animationer och rumsliga gestaltningar som konstnärsduon Nathalie Djurberg och Hans Berg konsekvent har byggt vidare på det senaste decenniet svämmar över alla kanter.
Duons groteska, högst samtida surrealism är fylld av sex, våld, samhällskritik och kaotiska försök att lämna en form för en annan. Alla drömmar är maror, alla begär är dunkla. De fabler och sagor som ofta ligger till grund till verken samplas inte bara om utan kastas in i en mixer och blir en pulserande sörja som är svårartat lustfylld att konsumera. Gång på gång luras betraktaren till ett lyckligt småleende som följs av en käftsmäll. Sällan har det varit så behagligt att få på truten.
”En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft” är den internationellt framgångsrika duons hittills största utställning. Trots att utrymmet är generöst är det trångt i rummen. Utställningsarkitekturen speglar både verkens labyrintiska struktur och deras lustfyllda bejakande av att ge efter för alla impulser. Att vandra runt på utställningen är lite som att vara fast på ett urspårande tåg tillsammans med en febrig korsning av den animerande pingvinen Pingu och, tja, Anthony Burgess mest amoraliska karaktärer.
Filmernas ofta klaustrofobiska rum förstärks dessutom effektivt av de horder av stora, magnifikt skulpterade fantasifåglar- och blommor som ingår i duons mest utrymmeskrävande installationer. Det är som om filmernas rekvisita sipprat ut ur projektorerna och invaderat den trygga verkligheten.
Djurberg och Bergs konsthistoriskt medvetna frosseri i äckel, sex och skräck har en hel del gemensamt med kolleger som Paul McCarthy och Cindy Shermans senare verk. Men där de äldre konstnärerna på något sätt stannar upp och njuter av sitt eget effektsökeri flödar Djurberg/Berg bara vidare. Här finns inte tid för någon slutpunkt. De vilt kopulerande och sönderskärande djur- och människogestalterna är inte självändamål utan ganska tydliga försök att bringa ordning ur kaos genom att utan värdering ge efter för varje infall. Att ordningen uteblir är en annan sak.
Vi ser barn som med våld kryper tillbaka in i sin arma moder, vi ser kardinaler gömma avklädda barn i sina kläder, vi ser jägare döda och försöka bli ett med sitt nedlagda byte.
En död kvinnokropp multnar, invaderas av skogens liv och blir en vandrande vålnad. En bebis blir en sjöjungfru blir ett skelett. En tiger suger girigt på en kos spenar.
De enskilda filmerna drar förstås åt mängder av håll. Men i den stora helheten återkommer ständigt en färd från en form till en annan.
I det nya VR-verket ”It will end in stars” får betraktaren än mer bokstavligt kliva in i duons slaktade fabelvärld och själv söka efter porten till ett annat tillstånd i en blinkning till Niki de Saint Phallea emblematiska ”HON – en katedral”.
I botten av Djurbergs/Bergs alla groteskerier bor en sorglig realism som skulle kunna beskrivas som en motrörelse till coaching-samhällets alla självhjälpsrörelser som med självförverkligande som mål och medel lovar nirvana, mindfullness , balans, rikedom, utveckling eller lycka eller allt in en behaglig blandning.
Djurberg/Berg lovar inte ett skit, utan konstaterar bara kallt att mänskligheten mest av allt verkar sysselsatt med en cyklisk rörelse där alla offer så småningom blir förövare.
De muntra melodierna och humorn är mest av allt en copingstrategi. Kanske den enda som finns att tillgå.
För mig som är jämnårig med konstnärsduon framstår deras samlade verk också som något av ett generationsverk som behandlar den sena 70-talistens barndomsalienation – med fötterna för evigt låsta i ett folkhem som redan dött och famlande i ett 80-tal av nyliberal hyperindividualism som lovade att alla begär var en rättighet. Men det är en parentetisk tolkning. Djurberg/Bergs skenande cirkus riktar sig till en betydligt större publik än så.